Aftonbladet – 22 juli 1864, sida 3

kl ICfantlad IICIHOU BP -I ställning förutsätter. AIACHUS Yvld bin o1ralll A. börjar med et ) referat af inledningen till evdemiska etiker och öfvergår sedan med ett ?quoniam igitur I till en andra inledning, hemtad ur den ni: komakiska etiken, oaktadt bådas begynnelse lär tagen från olika synpunkter af ämnet. -samt slutar inledningen med att åter upp: :Itaga ett stycke ur den evdemiska etiken, Jutan att ens antyda, att något motsvarande ej finnes i den nikomakiska. A. förklarar ej betydelsen af det vigtigaste momentet i liran om imputationen, nemligen tv azovotror Han har företagit djerfva och omotiverade textändringar utan stöd af codices hvarpå Krische anför exempel. Han visar sig såsom Michelets lärjunge, i det han i hermenevtiken endast söker förtydliga Miehelets satser, utan att gå ett steg utöfver bonom. Han har ej läst Eustratii kommentar till Aristoteles etik, utan blott Michelets utdrag ur den latinska öfversättningen deraf. — Krische vill för öfrigt ej inlåta sig på detaljerna, emedan han då skulle mera sysselsätta sig med föregångarnes åsigter, än med Afzelii egna, alldenstund Å. nära anslutit sig till dem, ända derhän att ) han till och med adopterat deras falska tolkningar, — hvarpå Krische anför flera exempel. Sådant är innehållet af prof. Krisches recension af en bland hr Afzeli betydl gare skrifter. Vi antaga att, om hr Oliverona känt denna kritik, han ej skulle lagt så stor vigt å de förutnämnda tyska omdöm om hr Afzelii författarskap, hvilka gt i det hela gå ut på, att han flitigt och förståndigt hållit sig noga i föregående bearbetares fotspår. Emellertid är det oss ej obekant, liksom vi ej erna för våra. läsare fördölja, att hr Afzelius genält Krisehes rpt klandrande och oförktiga recension, på hvilken prof. Ek redan längesedan fästat uppmärksamheten. Men genmälet (se hr Afzelii Referering, belysning och granskning? o. s. v.) ka svårligen erkännas utgöra ett svar i sak alldenstund hr Afzelius här endast dels uppsöker ett personligt motiv till Krisches re cension, nemligen groll mot Michelet, dels upplyser att i Göttingen ej finnas några tilosc dels påstår att recensionen företagits ur jilologisk synpunkt, dels ändtligen anmärker att den blott upptager — nio sidor liten oktav! Bland hr lii författaremeriter anför hr Olivecrona äfven hr Afzelii lärobok i logiken och ser ett bevis på detta arbetes utmärkta egenskaper deri, att den blifvit antagen till skolbok ej blott här, utan i Finland, oaktådt detta sednare land har alt uppvisa en af Snellman utarbetad lärobok 1 samma ämne, afsedd för skolornas behof. Den fi ndighetens bevisningskraft är något tvetydig, eftersom hr Afzelius under nästan hela tiden (eller noga äknadt nära 22 år), sedan denna läroboks örsta upplaga utkom (år 1839) varit examinator i studentexamen, och hvad den sednare angår, är ingenting vidare att anmärka, än att det är rätt eget, att hr Olivecrona ej vetat. att Snellmans lärobok är logik i Hegelsk mening, således ails icke jemnförlig med Afzelii formella logik och allt annat än användbar ?för skolornas behof?. Den, som önskar noggrannare lära känna beskaftenheten af hr Afzelii logik, kunna vi för öfrigt hänvisa till en af numera rektorn vid elementarläroverket i Falun, fil. doktor C. J. Dahlbäck, nyss utgifven, särdeles intressant afhandling Öm logikens studium vid elementarläroverken jemte granskning af några hit hörande läroböcker (Umeå, 1864). Det skulle ej förvåna oss om mången, efter läsningen af denna grundliga kritik, på den ifrågavarande läroboken tillämpade hr A:iyttrande, i tillägget till öfversättningen af Tenneman Wendts Filosofiens historia, om hr Enbergs sykologi: att dess användande såsom skolbok änder till stor skam? för det sätt, hvarpå filosofiens studium vid de svenska skolorna bedrifves. Vi komma omsider och för det fjerde till itskilliga utfall mot professor Ribbing, med hvilka hrr Säve och Olivecrona späckat sina anföranden till hr Afzelii förmån. Hr Olivecrona citerar yttranden af prof. Ribbing, ifvensom af prof. Rydin, af det innehåll, ut kompetens till en profession förnämligast vör grundas ej på författareverksamhet, utan vå undervisningsskicklighet, och antyder att leras nu afgifua vota stå i strid med nämnda, if dem uttalade grundsats. Vi förmå ej hos lenna anmärkning upptäcka något annat yfie, än det alt utgöra — en anmärkning, ika godt hur befogad, mot den hvars votum äger tyngst. Ty prof. Ribbing hade, likom prof. Rydin, förklarat hr Afzelius komvetent, och detta just i omedelbart sam nanhang med omnämnandet af hr Afzelii ackra betyg öfver lärare-skicklighet. Men id förslagets uppsättande gällde frågan ej en af de nämnde herrarne redan erkända ch genom fakultetens yttrande afgjorda ompetensen, utan den ena sökandens föreräde framför den andre. Och hvad underisningsskickliehet angår, eger hr Sahlin, äsom prof. Svedelius särskildt påpekat, ögst ovanliga vitsord, utmärktare än dem r Afzelius bekommit. Den strikta konsevensen mellan prof. Ribbings grundsats örande akademiska befordringar och hans u afgifna votum synes oss således oomtviteligt vara höjd öfver allt tvifvel. I sitt yttrande vid kompetensförklaringens fgifvande hade prof. Ribbing anmärkt att, bland de terminer adjunkten Afzelius varit örordnad såsom vikarie, finnas diarier öfver ällna fc ningar till kanslersembetet icke igifna för höstterminen 1858 och vårtermi en 1859, och öfver adjunktsföreläsningar ndast för höstterminen 1859.4 Meningen äraf synes oss mycket enkel och klar, att emligen, såvida hvarken hr Afzelius eller ederbörande kunna antagas hafva brutit ot statuternas tydliga föreskrift om diariers ändande, föreläsningar cj blifvit af hr selius hållna under de terminer, för hvilka iarier saknas, Detta yttrande citeras af hr äve, dock ej korrekt; han förvrider detiumma genom utelemnande af orden öfver ållna föreläsningar?; härigenom bar hr S. els lyckats göra yttrandet obegripligt, dels eredt sig utväg att med ett ?tror? söka fva uppgiftens sannfärdighet, aldenstund an visserligen, om ock i oegentlig bemärad