Aftonbladet – 22 juli 1864, sida 3

DiulviL arresterad. En akadomick beforåringsfråga i Upsala. I. Så väl prof. Säve som prof. Olivcerons omtala, att hr Afzelii skrifter blifvit i Ty and fördelaktigt bedömda, och anse sig nägra tyska recensioner halva funnit er motvigt mot prof. Ribbings omdöme or hr Atzeli förlatt ksamhet. Hr Olive I erona citerar en kort notis af KlotziJahr biicher fär Philologi und Pedagogik? 1536 om hr Afzelii fö specimen, en anmälan af samme man i samma tidskrift 1541 a pr Afzelii andra akad. specimen, en ditc uf Michelet i Berliner Jahrbächer? 1842 angående nämnda ar! i en anmälan i B. J. af Afzelii ?Hist. framställning af Hegelska filosofien?. Den fö sta al dessa recensioner, hvilken omfattar 6 rader, omtalar att hr A. ?zunächst nach Hegels Vor skickligt löst sin uppgilt att fritag oteles från den vanliga yeskyllninvgen för empirism, att Aristoteles Verehrer? säkert med tillfredsställelse skola genomläsa hr A:i arbete, isynnerhet som det i anmärkningarne innehåller många grundliga belysningar af vissa ställen hos Aristoteles. Den andra, en sida lång, refererar det Afzeliska arbetets plan och innehåll, uttalar det omdömet att framställningen af Aristoleles lära är lyckad, samt tillägger att hr Afzelius i atseende på uppfattningen af Aristoteles ståndpunkt tagit Michelet till ledare och, utan egen granskning af andras åsigter om Aristoteles, endast hänvisat till Michelets kritik af dem. Skriften säges vittna om förf:s allvarliga iudier och bemödande att finna det rätta. Båda dessa recensioner innehålla således just ej annat än sådana i största allmänhet hållna, lofordande fraser, som man plägar bestå en ung man vid hans första försök såsom författare. — Den tredje recensionen, upptagande en half spalt, är af ungefär samma tendens. Afzelii ståndpunkt — heter det — är ej Schellings, utan Hegels; synnerligen i den ifrågavarande skriften ligger Hegels praktiska filosofi till grund, sådan Michelet i sitt System der philosophischen Moral? utbildat den. På de efter Aristoteles och Hegels anvisning af Michelet framställda grundprinciperna af imputationsläran bygger Afzelius Aristoteles lära härom med största grundlighet och lärdom. Michelet berömmer således hr Afzelius, derföre att denne tillegnat sig Hegels och Michelets åsigter. Så vidt vi förstå, strider denna anmälan alls icke mot prof. Ribbings omdöme om de hr Afzelii skrifter, som innehålla exposter af andras åsigter, att de nemligen ej ådagalägga någon högre grad af filosofisk förmåga, och att de hafva sitt värde egentligen såsom samling af materialier. Den fjerde recensionen, införd iBerliner Jahrbächer? 1845. n:r 70, och författad af Gabler, angår Afzelii framställning af den Hegelska filosofien. Gabler medde lar, att han ej förstår svenska, men en ung Sve vän har lemnat honom nödiga materialier, af hvilka Gablers anmälan är en öfverarbetring; hvadan ock allra största delen anföres med citationstecken Såsom den svenska vännens yttranden. Gabler redogör för hr Afzelii plan, berömmer hans i leinadsteckningen öfver Hegel visade pietet mot denne sin mästare; — detta beröm är, i förbigående sagdt, Gablers enda egna omdöme om hr Alzelii arbete. En nogorannare anmälan och kritik skulle, säger Gabler, vara detsamma som en anmälan af Begels filosofi, ölversatt på ett främmande språk. Huruvida en så trogen öftversättning, som hr Afrzelii, är det bästa medlet att befordra kännedom i utlandet om Heoels filosofi, är en annan fråga. Den svenske vännen förnekar det, och i detta nekande svar instämmer Guabler, som emellertid hoppas, att hr Afzelius genom sin skrift skall inlägga stora förtjenster om svenska språkets utbildning — det språks, som Gabler ej förstår eller kan bedöma! Denna från Sverge inspirerade recension, hvilken hr Olivecrona finner vara ?ganska erkännande?, intygar således endast, att hr Afzelii arbete är en blott och bar öfveritning, samt uttalar en förhoppning om dess gagneliga inflytelse på svenska språket. ) i Hr Olivecrona har ej nämnt flera än de nu anförda fyra recensionerna (se hr O:s e ) För den som något känner till den Hegelska rotvälskan, hvilken hr Afzelius, såsom öfversättare, ytterligare barbariserat, låter detta hoppfulla yttrande nästan som en blodig sar