Aftonbladet – 22 juli 1864, sida 2

r knappast en vecka sedan, såsom min vär här vet och kan svärja på. Kan du inte det, Damasippus, värdige medborgare? Jag gat väl inte mer än tvätuten sestertier, mer et är en stor summa för mig, som är er fattig karl; och jag lånade hälften af mir vän här. Jag köpte henne på öppen mark nad, och jag tog henne hem till min hustri och mina barn, för att hon skulle skäkt: lin och spinna ull och på sådant sätt red ligt förtjena sitt bröd — ett ärligt uppe hälle, heliga jungfru; och det var derför som hon rymde ifrån mig; och jag under rättade edilen derom och sökte henne öf verallt, och slutligen fann jag henne i dag med målade kinder och förgylld barm, hennes gamla tillhåll, berusad af vin. Di band jag henne och satte henne i en bär stol, och bärstolen gick sönder, ty jag ä fattig, heliga jungfru, och af ringa börd ehuru jag är en romersk medborgare — som sagdt, bärstolen gick sönder, och då mir patrons vagn i detsamma for förbi, lade jag enne i den för att föra henne hem, ty hor är ännu sanslös, och att allt detta är dag sens rena sanning, derpå kan jag trygg: svära, och min vän här också. Inte sann Damasippus? Denne sednare hedersman hade beledsaga hvarje ord i sin värde stallbroders berät telse med dessa lifliga italienska gester, som äro så uttrycksfulla och bevisande. Dess: voro icke heller utan verkan på de kring stående, hvilka, såsom vanligen är fallet på förhand voro beredda att tro det värste och benägna att taga intryck af hvad son sist säges, helst om det bestyrkes af et vittne, huru föga tillförlitligt detta än må vara. De skockade sig nu tillhopa så nära som vördnaden för prestinnan tillstadde dem och kastade vreda blickar på den i vagner liggande hjelplösa, mörka qvinnogestalten Under vestalens långa hvita slöja torde en blixt af medömkan eller förakt hafve flammat öfver det osedda ansigtet, allt efte: som hon kände en mild sympati eller qvinlig förtrytelse öfver en felande systers brott