Aftonbladet – 20 juli 1864, sida 3

De trenne männen skildes nu i allvarlig tystnad, men med en varm handtryckning, som talade mera än ord. Esca vandrade nu åter tillbaka genom de trånga och slingrande gator som förde till tribunens hus — detta hus, som han för så få timmar sedan hade lemnat så gladt, befriad af Valeria, jublande i tanken på att han ännu en gång skulle få återse Mariamne. Han uppnådde svart den förhatliga boningen. Allt derinne syntes lugnt och stilla som grafven. Från andra håll af staden hördes visserligen allt emellanåt larmet af aflägsna röster som höjdes och sänktes allt efter som ppplep pets böljor svallade upp eller föllo tillbaka; men tankspridd som han var, fäste Esca föga uppmärksamhet vid dessa ljud, ty de meddelade honom ingen underrättelse om Mariamne. Allt var tyst inne uti portiken, i vestibulen och den yttre örgården; men då han vågade sig fram öfver marmorgolfvet, hörde han det larmande bestyret med tillrustningarne för aftnmåltiden samt klangen af glas och flaskor. Det var med fara för lif och frihet som han tyst smög sig framåt och tittade in i bankettsalen, som redan var delvis upplyst för den stundande festen. Gömmande sig bakom en pelare, såg han varne, af hvilka han ganska väl igenkände en och annen, duka bordet, framsätta glänsande vaser och göra andra tillrustningar. Han lyssnade några ögonblick, i hopp om att af deras samtal kunna inhemta någon nyhet om judinnan och hennes rånare. Plötsligt ryckte han till och darrade häftigt. Djerf och oförskräckt som han var, hade han dock, i likhet med sina nordliga landsmän, en viss anstrykning af vidskeplig bäfvan, och ehuru han icke fruktade något kroppsligt och påtagligt, kände han en icke