Aftonbladet – 18 juli 1864, sida 2

det enda tomma rummet der var dess egares eget hjerta. Ja, mer än tomt var det, ty det hemsöktes af vålnaden af ett älskadt minne och en lycka som aldrig mera skulle återkomma. Kall och hemsk är luften i den hemlighetsfulla boning der vi för längesedan begraft våra skatter -— kall och hemsk likt atmosferen i grafven, men en parfym genomtränger den ännu, emedan kärleken är evig derför att den är gudomlig; och ehuru den fuktiga och tunga torfvan blifvit lagd öfver det älskade hufvudet, falla våra tårar likt ett välsignadt regn från himlen och vattnar sjelfva grafvens torra ofruktbarhet, till dess omsider genom ihärdigt tålamod och ödmjuk undergifvenhet hoppets blommor åter börja knoppas, och tron säger oss att de skola slå ut i blom uti en annan bättre verld. Licinius var mycket ensam, och detta vid en tidpunkt i lifvet då ensambeten måhända verkar mest nedtryckande på sinnet. Ungdomen hur så många framtidstankar, är så full af hopp, så sangvinisk, så djerf, att dess egna drömmar äro den tillräckliga; men i medelåldern har mannen redan funnit att hägringen, när allt kom omkring, endast var sand och solsken; han blickar visserligen ännu framför sig, men endast af vana och emedan den själsspänning, som: förr hade en så berusande tjuskraft, nu endast är ett nödvändigt ret edel, Om han icke har något familjeband, om han saknar alla föremål för kärlek som kunna sätta honom utom sig sjelf, blir han antingen en skräflare eller en trumpen enstöring, allt efter som hans temperament bjuder honom. Icke så då kogret är fullt och hemmet muniert genljuder al trampet af små fötter och barnsliga rösters glada skratt. Det ligger en trollkraft, som fördritver allt ondt och uppkallar allt godt, äiven i den sämste mans natur, i den jemna hvita pannan, fri från hvarje fläck af synd och bekymmer, i de djerfva, klara ögon som så förtröstansfullt ge upp i hans egna. Det ligger en känsla