Aftonbladet – 18 juli 1864, sida 2

ning Preussen säges fordra, uppgår sålunda ill 50 riksbansdaler (100 rdr rmt) öfvernufvud på hvarje innevånare. Låtom oss beräkna huru en dylik åtgärd, tillämpad på oss sjelfva, skulle utfalla. Antagom, tt tyskarne med två eller tre andra curopeiska makters bistånd kunde diktera fredsvilkor för England, så skulle de motsvarande anspråken bli: alla våra kolonier och lydländer, hela vår flotta och 150 millioner pund sterling (2700 millioner rmt). Men som vi äro rikare än danskarne och mer i stånd att utbetala millioner, så blefve i sjelfva verket den motsvarande lösen för oss 2 till 3 hundra millioner pund. Det olyckliga Danmark får emellertid skatta sig lyckligt (!) om man stannar dervid, och vi äro för ingen del säkra på, att ej Preussen kommer att fordra ännu mera. Det är ögonskenligt, att det vill ha hela Danmark, öarne likaväl som Jutland, och skulle gerna tvinga danskarne till ett motstånd, som kunde rättfärdiga hela landets intagande och folkets deporterande på köpet, ifall sådant vore verkställbart. Och hvarföre skulle icke äfven detta kunna ske? Har icke Ryssland nyligen på samma sätt gjort sig af med en half million Cirkassier? I detta fall vet Preussen ej af någon annan lag än sin vilja; och dess vilja är att ta allt hvad det kan få, och draga allt möjligt parti utaf en kombination af omständigheter, hvilken på ganska länge ej lärer återkomma. Det finns ingenting annat att eröfra, och då den siste dansken väl blifvit länsad på sin kassa, så kan den preussiska ministern ställa sig på Helsingörs vallar och fälla tårar öfver, att intet annat folk återstår för honom att plundra — ty Ryssland er säkerligen ej tillåta honom att klippa svenskarne: de fåren vill det behålla för egen räkning. Men emot Danmark kan man anställa fullständig exekution, och Tyskland är ursäktadt, att det ej rätt vet hvar det skall stadna. Den enda betänklighet, som ulläfventyrs skulle kunna ingifva detsamma någonting liknande förnuft, är den omständighet, att hvad det nu gör blir anmärkt och inprotokolleradt. Dem kommer att vederfaras detsamma som de gjort emot andra. BSkrif upp, hr sekreterare! — All krigsmateriel, all rörlig egendom och hela det omtvistade landområdet. Se der de siffror som anstå oss när vår tur kommer. Och tyskarne kunna ej beklaga sig häröfver. England har naturligtvis så länge varit uteslutet från kontinentens strider, ott det kan åse allt detta utan afund om ock ej med orubbligt lugn. Det finnes andra, hvilka, då de nu hälla sig tillbaka, dermed ådagalägga sin dygd eller åtminstone sin klokhet. Frankrike måste känna sig hafva mycket ökat sin meritlista, då det nu i ugn åser huru Preussen flår danskarne lefvande och bemäktigar sig hertigdömena. Såg man väl någonsin prof på en dylik undfallenhet? Men dygden mäste ha sin belöning. För att bli en sjömakt kan väl Preussen gå ut med att ge ifrån sig en lumpen flodstrand. Båda dessa makter skola sålunda förstora sig på bekostnad af en stat, som skall känna sig lycklig att få underkasta sig. Likasom tärhjordar äro lejonens byte, så äro ock små stater de storas, och Tyskland innehåller tillräckliga materialier, hvarmed flera stormakter kunna belönas. Då Preussen i utbyte mot Danmark ger bort en tysk proins, så kan ju Österrike en dag från samma erhålla en anständig ersättning för Venetien. Det är ju Tyskland, som inbjudit Europa på detta slags spel, och om det kommer ur leken med en förlust af några stater, så har det ingenting att beklaga sig ver. Det är al gammalt vandt vid dylika tvangaktinner.