Aftonbladet – 18 juli 1864, sida 2

af beskydd och ansvarighet, som få naturer äro nog förderfvade att icke erfara, uti det husliga förhållandet mellan fadern och amiljen; och ingen man är så känslolös och å likgiltig att han icke i sitt barns ögon önskar synas bättre och ädlare än hun är. Licinius hade ingen af dessa eggelser till dygd, men den höga natur och det kärleksfulla hjerta, som kunde dyrka ett minne och känna att det ännu var verklighet, hade hållit honom ren från last. Han hade på sednaste tiden aldrig särdeles mycket fästat sig vid någonting, förr än Esca blef en invånare i hans hus; men sedan han kom i daglig beröring med britten hade en känsla af trefnad och belåtenhet, som han skulle haft svårt att närmare analysera, småningom insmugit sig i hans hjerta. Måhända skulle han förblilvit i okunnighet om sin slafs inflytande, om det icke hade varit för den tomhet som hans aflägsnande förorsakade. Han sak:ade honom nu i hög grad, och undrade huru det kom sig att han alltjemt fann sig tänka på det intagande, bekauta ansigtet och det öppna, hjeriliga leendet. I sin enslighet hade han vant sig att tänka, att underkasta sig sjelf denna undersökning som är en så välsignelsebringande öfning då den opartiskt verkställes, men hvilken menniskan så sällan verkställer utan ett sjelfbedrägeri, som motverkar alla dess goda resultater. Denna afton hade han varit i en mer än vanligt tankfull stämning; denna afton tes honom haas lif mer än vanligt ändamälslöst och utan frukt. Hvartll gagnade väl bens strälfvanden, hens företagsamhet, hans fosterlandskärlek, hans sjellförsakelse, hans mödor och umbäranden? Hvad hade han nu för godt af att han hude marscherat och vaktat och blödt och beverat hela kolonier åt kejsardömet, och rik på ära suttit krönt med lager uti triumfvagnen? Han såg sig omkring i sin ståtliga boning, på de trofeer som prydde väggarne, och fann att äfven ett sådant