Aftonbladet – 16 juli 1864, sida 3

Underrättelser från Danmark. Fedrelandet för i onsdags innehåller följande artikel: Efter slaget vid Waterloo stego statspapperen på Pariserbörsen. Det är icke glädje öfver segern eller sorg öfver nederlaget, icke känslan af fäderneslandets lycka eller olycka, eom styrer börsernas rörelser; de menskliga känslorna utöfva lika litet som de politiska följderna någon tryckning på de materiella intressenas barometer; det är endast och allenast förnimmelsen af lugn eller fara, fruktan för krig eller hopp om fred, båda ofia lösa och ogrundade, lika luftiga och osäkra, som bestämma börsspelets gång. Enskilda börsmän kunna ha hjerta bäde för sina medmenniskor och sitt fädernesland; men om man tager inbegreppet af handelsstånd och venningspekulation, så är den absolut känslolös såväl för medmenniskors som för fäderneslandets ve och väl. Detta är måhända sorgligt, men det är sannt, och man kan derför icke göra Köpenhamns börs någon förebråelse, som ej på samma gång träffar alla andra börser 1 verlden, derför att statspapperen stego i fredags, då ryktet om ministeren Monrads afgång spridde sig, utan att man ännu visste något vidare om dess efterträdare, och derför att de fortforo att stiga, då man erfor deras namn. Man inbillade sig strax, att förändringen skulle leda till fred, och man brydde sig icke det allra minsta om, hurudun freden kunde eller skulle blifva; man gjorde sig icke reda för, huru mycket eller htet sannolik denna möjlighet var; blott att den fanns, verkade strax lugnande på de uppskrämda intressena. Det är derföre icke mot Köpenhamns börs såsom sådan, hvilken är hvarken bättre eller sämre än andra börser, som vi vilja rikta någon förebråelse; ty hvad som förut skrämt börsen, var sjelfva Köpenhamn, ej blott de utaf dess befolk ning, som ega blott materiella intressen och materiel betydelse, utan hela den stora massan, bildade och obildade, fattiga och rika, höga och låga. Köpenhamn var ej blott uppskrämdt, utan besatt af en panisk förskräckelse, som beröfvade massan af dess befolkning all besinning. Och hvaraf kom denna förskräckelse? Ja, det länder icke Köpenhamn till ära; vi tillstå det; den kom deraf att man tänkte sig den ännu aflägsna möjligheten, att kriget kunde öftverflyttas till Seeland. 5å länge armån stod vid Dannevirke, var mon modig och tapper, och råkade i den häftigaste rörelse öfver dess återtåg: att fienden utbredde sig i Slesvig och norra Jutland, förminskade icke modet, förslappade icke de patriotiska känslorna; helt säkert delade man i tankarne sina medborgares lidanden, helt visst gaf man af godt hjerta och gaf mycket för att afhjelpa nöden och lindra krigets olyckor, men man ansåg sig beständigt tillräckligt stark och uthållig att bära dem. Knappt hade dock Als fallit, knappt hade det visat sig, att fienden kunde gå öfver ett smalt sund, så sjönk med ens tron på öarnes säkerhet, och på samma gång modet och käckheten. Den uppelsrämda fantasien väntade strax österrikiska flottan i sundet och preussiska truppernas öfverförande från Rägen; den såg vår flotta skjuten i sank, Seeland eröfradt och Köpenhamn bombarderadt, och nu var det på en gång förbi med modet och uthålligheten. Ölstugorna afkunnade dödsdomen öfver de låga själar, som varit vållande