Aftonbladet – 16 juli 1864, sida 2

Jag her inga vänner?, svarade han ve. modigt. Ingen i hela denna stora stad utom kanske ni, ädla dam, som bekymrar sig om huruvida jag lefver eller är död. Dock har jag en pligt att uppfylla, och ati jag kan föra detta just i natt, derför tacjag ert långt mera än för det att ni räddat mitt lif. I morgon skulle det vara för sent.? Det låg mindre en fråga än visshet i den ton, hvarmed hon framstötte orden: ?Det rör den der mörkögda flickan! — Esca, frukta ej att säga mig sanningen.? En svag rodnad färgade den unge mannens panna, De hade stannat bredvid träd. gärdsmuren på den släta plan, som sluttade nedåt huset. De mörka cedrarne attecknade sig klart och tydligt mot den bleknande natthimlens reva opel. Ett par matta stjernor voro synliga, och ej den minstv flögt rörde jernekarnes tysta och liksom slumrande lötverk eller de lutande blommorna, som syntes tunga af den doft de sjelfva utendades. Tid och rum voro egnade för en kärleksförklaring. Det föreföl! Valeria som ett grymt gäckeri, att hon skulie stå der och se hans växande rodnar och lyssna till den stammande röst, hvurmed hun förrådde sin hemlighet. Jag måste rädda henne, ädla dam?, sade han; ?jag måste rädda henne ännu Ii denna natt, ehvad ock för öfrigt må bli lemmadti ogjordt. Han må vara död eller lefvande, så skall hon aldrig inträda i tri bunens hus, så länge jag förmår måtta en hugg eller gripa en fiende i strupen. Ni har förvärfvat min eviga tacksamhet, min eviga tjenstvillighet; skänk mig blott denna enda natt, och jag återvänder hit i morgon för attföralltid förblifva den ödmjukagte och trognaste blend edra slafvar:?