Aftonbladet – 15 juli 1864, sida 3

ICIKOIMUIISSIALL APLTTIGAv Lal 21AIMea 0 ENE heller i ötrigt, enligt lag, förefanns, blef hoträtI tens dom fastställd. Men vore nu, såsom svarandena förmodade, den af K. M:t i denna dom uttalade åsigt omrätta tydnvingen af 1810 års iörordning riktig. så vore det ock tydligt och klart. att öfverstinnan Peyron egt rätt att om fideikommissets afkomst under fardagsåren genom testamente förfoga, när fideikommisstörfattningen. såsom här vore fallet, icke uttryckligen stadgar annat förhållande. Detta anförande replikerar käranden sålunda: Svarandena synas i sitt genmä e vara med mense derom, att före utfärdandet afforordning den 3 April 1810 någon fardag å fideikommi. I egendomar icke egde rum i kraft at någon lag eller såvida fiderkommissförfattningen icke uttryckli; stadgat sådan. Detta förhållande tramgår dessutom af sjeliva förordningen, när den i sin helhet och i verba formalia läses; och ätven i den af svarandena så vidlyftigt framhållna k. domen den 30 Nov. 1858, hvilk-n tyckes vara ämnad .Jatt utgöra tyngdpunkten för deras argume tation n ) i fråga om öfverstinnan Peyrons testamentsrätt, rlär det medgifvet, att förordningen åsyftar allet nast att bestämma om och i hvad mån fardag vid fideikommisserna skall ega rum, innan efter i I förre innehatvarens död, eftertrödande fideikomI missarie får egendomen emottaga. Men när så s är, tår man icke eller i något lagbud om fardag Jå andra slags egendomar, utan endast i förordningen sjelt och i ratio legis söka förklaringen ) öfver förordningens verkliga mening. Gör man , detta. lärer man ock — jag vågar tro det — I finna klart och tydligt, att lagstiftaren endast åt rv J afliden fideikommissaries maka och lagligen arts; I berättigade skyldsmän, men icke åt honom sjelf Jeller åt hans testamentarier eller andra rättsin) nehafvare velat förunna den nya förmånen, samt jatt det i förordningen förekommande ordet alla q q Å Å j j l har sin begränsning i den omedelbarligen derefter följande mellanmeningen som efier allmän lag äro hans sterbhusaelegare?. Jag hänför mig i ofrigt, till hvad jag i detta afseende i stämningen anfört, och får nu endast tillägga, att den ; I obillighet, hvilken lagstiftaren synbarligen velat e fenom, det nya lagbudet mildra, i stället skulle afva blifvit derigenom betydligt förstorad, om meningen vore, att bereda åt fideikommissaries testamentarier — eller borgenärer eller — hvad I som då vore detsamma — åt fideikommissarien sjelf afkomst af fideikommitterad egendom, till och med under längre tid, än som i sjeltva fideikommissbrefvet är afsedd. — Svarandenas åsigt, att ordet sterbhusdelegaret i den åberopade förordningen skulle vara synonymt med rättsinnehafvare kan jag alltså icke dela — och då svarandena tyckas antingen föreställa sig, att ofvan: omförmälda nåd. dom skall hafva egenskap af lag, eller annars velat derigenom göra en otillständig j inskränkning i den fria och sjelfständiga pröftning af saken, hvilken tillkommer domaren både såsom rättighev och såsom pligt LR hatva Jerinradt om meningen af stadgandet i k. brefvet Iden 1 April 1790, att prejudikater ej må antagase såsom grund för beslut. Annars kunde kanske äfven i för min åsigt finna stöd at k. domarne Ji juridiskt arkiv 31 bandet 1 häftet 151 sidan, 34 bandet 1 häftet, 23 bandet 3 häftet m. fl. Det var parterna emellan ostridigt att i fideikormissbrefvet, upprättadt af majoren Ludvig Gustaf von Bölnens enka, Anna Catharina Ridderschantz den 6 Febr. 1763, icke finnes något förordnadt om fardag efter fideikommissaries frånfälle. I utslag den 10 sistl. Juni utlät sig höradsrätten hufvudsakligen, att stadgandet i förordningen den 3 April 1810, det en afliden fideikommissaries alla sterbhusdelegare efter allmän lag, der ej annorlunda finnes genom fideikommisstorfattningen tföreskrifvet. ega rätt till fardag vid fideikommissegendom, allenast atsåg, att bestämma, att fardag vid slik egendom får al dem ätnjutas innan efterträdande fideikommissarie har rätt egendomen tillträda, hvaremot af iörordninI gens toresknifter icke kunde dragas den följd. att en fideikommissarie eger att förordna om afkastningen at sädan egendom efter sin död; och då öfverstinnan Peyrons rätt, att genom testamente förordna. varit inskränkt till den egendom. som henne enskildt tillhört och, vid hennes död, i boet funnits, så ock till atkomsten af sådan egendom, som derefter Kunde påräknas. men öfverstinnan icke varit egarinna at den utaf henne i lifstiden innehatda fideikommissegendomen och deriöre icke eller berättigad, att, på sätt. som skett genom klandrade testamentet, meddela forordnande om egendomens afkastning efter hennes frånfälle, och sådant till förfang for dem, som vid hennes dödstimma dertill egde rätt, pöfvade häradsrätten rättvist förklara, at i gåvarande testamente icke utgjort hinder för kär randen, hans fru och svågrar, att genast vid örverstinnans död komma i åtnjutande af fide.kommissegendomarne, och blef såsom en följd deraf majoren Kennedig frikallad från att tilltestamentstagarne utgitva den ersättning, hvartill han sig förbundit emot erhållande af den dem genom testamentet tillerkända rätt. Emot detta utslag hafva svaranderna vädjat till k. skånska hoträtten, dit saken dock ännu icke inkommit. — Med Maria Theresia Grosse, angifven och häktad för det hon i löndom framfödt ett barn och detsamma afdagatagit. hölls i dag uti poliskammaren åter ransakning, i närvaro af hennes mor och en fullvuxen syster samt flera vittnen. Den tilltalade uppdukade om sitt häidande och om sjeltva förlossningen samma osannolika historia som förra gången; men ändrade nu sin uppgift om dagen, då barnet föddes, och sade att det icke skett midsommarsdagen, utan söndagen derpå. Oaktadt hon, på framställd fråga, medgaf det hon känt att fostret hatt lif dagarne före framfödandet, påstod hon dock forttarande att det då varit dödt. Vid obduktionen af barnets lik har det utrönts att barnet vid födseln icke allenast varit fullgånget, utan ock letvat och andats. Hon sade sig slutligen icke ha för någon annan än en barnmorska omtalat sitt hafvandeskap; och modren och systern, hvilken sednare, då hon fick se den brottsliga i sin fångdrägt, tillställde en scen, som skulle vara rörande, men hade alla tecken at tillgjordhet, nekade båda två, systern såsom tolk för modren, emedan de äro tyska till nationen, att ha afvetat något om saken. Detta motsades dock af ett at vittnena, som sett hustru Grosse om morgonen, då händelsen tilldrog sig, haft åtskilliga tvetydiga bestyr. För oduktionsprotokollets inkommande och den uppgilna barnmorskans hörande uppsköts målet till nästa tisdag, då den tilltalades mor och syster ålades att åter infinna sig i poliskammaren. -— Majoren och riddaren Stjersvärd, som varit instämd till poliskammaren för det han slagit en åkardräng, vid namn Gahm, blef i dag derstädes fälld att böta för fem slag öfver armen med en käpp 60 rdr sam: dessutom att ersätta målsegaren med 15 rdr och hvardera af de i 66 ken hörda vittnen med 1: 50 öre. Hvarken me. joren sjelf ej heller något ombud för honom vör tillstädes, då utslaget afrkunnades. RAN vTAne dl Telegrafimderrättelser. HAMBUEG den 13 Juli. fan td Barn dher finvena danalar nagcoctra ta