Aftonbladet – 14 juli 1864, sida 3

ig hos en kejsares gemål; kriget i Juda; len sista kappköringen: de rivaliserande örtjensterna hos det Röda och det Gröna partiet — allt detta upptogs och aftfärdades ned en lätt samtalston och lyckade infall. Sådana ämnen förde oundvikligen till ett samtal om arenan och kämparne på densamma, om den sista representationens storartade prakt och om tribunens egna bregder i de blodiga lekarne. Placidus vände sig plötsligt om, liksom hade han erinrat sig något, ropade på en slaf, hviskade er hetallning i hans öra och skickade derjrå äter bort honom. Slafven skyndade ut omnande dg båda älskande åter på tu man nand. Den själsnärvaro och sjelfbeherrskning, hvaröfver hon sjelf var så stolt, sveko nu Valeria fullkomligt. I sin dödliga oro för Esca, drog hon genast den slutsatsen, att hans dom nu skulle verkställas. När tribunen vände sig till benne med en vald fras, hälften skämt och hälften artighet, häpnade han vid åsynen af heunes likbleka ansigte och färglösa läppar, medan hennes stora ögon glänste af en vild, onaturlig eld. Uppgilvande ett doft, halfqvärdt skri, liknande något vildt djurs i dess dödskamp. kastade hon sig till hans fötter, omfamnade hans knän och framstötte med flämtande röst orden: sSkona honom, skona honom, Placidus! — älskade Placidus! Skona bonom — för mån skull! Hennes värd, hvilkens tankar i detia ögonblick voro fullkomligt främmande för blod och mord, och hvilkens hviskning till slafven icke innebar någor farligare än en befallning att arerdna uppförandet af musik, blickade bestört på den stolta gvinnan, som silvnde släpade sz i stoftet ihför honom: