Aftonbladet – 14 juli 1864, sida 3

Han hade visserligen för afsigt att innan jvällen i all tysthet affärda Esca medelst vift och sålunda på en gång göra sig qviti ett obeqvämt vittne och en möjlig rival: men för närvarande hade han alldeles bannyst slafven ur sina tankar. Om han för en timme sedan hade tillåtit sig hysa en så förflugen tanke, som att en simpel barbar skulle ha fångat den qvinna, ät hvilken han hade skänkt sin kärlek, så hade hennes frivilliga mottagande af hans gästfrihet eh hennes hjertliga uppförande sedermera lörjagat en så dåraktig och orättvis missianke, till den grad att han undrade på att sen ett ögonblick bade kunnat uppstå hos bonom. Nu 1ycktes dock en iskyla komma blodet att stelna kring hans hjerta. Helt sakta upplyfte han henne från golfvet, men ehuru han sjelf ej var medveten derom, lemnade hans fingrar ett märke efter sig på hennes handled. Fullkomligt tydlig och stadig var den röst, hvarmed ban lugnade henne, i det han artigt frågade: ?Hvem vill ni att jag skaliskona? Hvad kommer åt er, Valeria? Ni må väl inte ännu tänka på den barbariske slafven? Hvad är väl han, att han skulle kunna ställa sig emellan er och mig? Det är för sent -— för sent!? ?Nej, nej!? flämtade hon, fattande hans hand med begge sina och pressande deu till sitt bröst. Det är nu ingen tid för förställning, ingen tid för valda fraser, förbehållsamhet och falsk blygsel. Jag älsker bonom, Placidus! Jag älskar honom! — hör ni? Skänk mig blott hans lif, och bejr af mig hvad som helst i utbyte !? Hon var skön der hon ännu en gång knäböjde framför honom med UPPE ou) sigte öck det utslogna häret i uniug, !