Aftonbladet – 14 juli 1864, sida 2

Vändande sig om mot tribunen meå den lugna värdighet och det skälmska småleende, som hon visste klädde henne så väl, pekace hon på deu liggande britten och ytivane i ledig ton: Ni skänkte mig honom, och jag är här för att hemta honom. Hvaraf kan det komma sig, alt jag numera skatter den minsta gåfva at er så högt? Placidus, hvad skall ni väl tänka om mig, som kommit objuden till ert hem? Dervid slog hon ned sina ögon och sänkte sitt vackra hufvud, liksom hade hen varit nära att sjunka till jorden af kärlek och blygsel, Bedragare och iotrigör, som han hade varit allt ifrån det hon hade fått fjun på nakan, var han dock icke vuxen henne. Han kastade visserligen en skarp, forskande blick på Esca, men slatvens förvånade blick lugnade honom. FEsea, ultröttad af oro och umhäranden, var blott till hälften vaken och trodde sig nästan drömma. Nu mildrades tribunens blick, då den hvilade på hans hjertas herrskarinna; och ehuru det läg en ymt af elak segerglidje på hans pannu, försvann dock det hårda, stela uttrycket från hans aneigte, i hvilket nu lyste mera godhet och hjertlighet, än det någonsin förr uttryckt. Det är icke längre mitt hus, utan eri, sköna Valeria! sade han. ir ni id välkommen, och här skall ni ju stanne — vill ni icke det? — hos den, som älskar er högre än något annat i verlden?? Medan han tulude, hade hon ofvertänkt in ställnings kraf och svårigheter, I denv tund kunde hon tänka på kscas fara; på vödvändigheten af att hön sjelf vore närvaande för att rädda honom undan det öde, varmed hap, af någon särskild orsak, hvil sen hon också föreseste sig ott wileta, mp i