Aftonbladet – 12 juli 1864, sida 1

ned hvilkens hemligheter hon redan egde n så farlig bekantskap. I den yttre salen lättjades några slafvar ch frigilne, hvilka helsade de båda qvinornas inträde med vida mindre respekt än itminstone den ena af dem illkomma sig. Damasippus fi igen under groft skämt att rycka bort den mask, som dolde nedre delen af Vualerias ansigte, men hon frigjorde sig från hans orepp så kraftigt, al hon skickade bonom tt halft dussin steg baklänges, kippande efter andan och icke litet förbluffad öfver den oväntade styrkan hos denna välbildade hvita arm. Derelter reste hon sig till sin fulla höjd, och kastande sin förklädnad på golfvet,stod h sigte mot ansigte med den förvånade frigifne och befellde honom att gå ur hennes åsyn. Jog är Valeria ! sade hon, Poch hitkom. men på din herres ipbjudning, slaf! ty hvad är du, noga räknadt, annat än en simpel slaf? Om jog gåfve honom en vink om dia oförskämdhet, så skulle hen låta binda dig vid denna dörrpost, så medborgare du är, och piska dig till döds lik en olydig hund; Plocka upp det der?, tillade hon högdraget, och visa mig, någon af er, till er herres enskilda rum. Myrrhina, du stannar här ute, men så att du kan höra om jeg ropar på dig.? Fullkomligt kufvad af hennes bållning och med ganska ringa förkärlek för den ton, i hvilken hon hotade honom, gjorde Damasippus såsom han hade blifvit beialld, medan ett par slafvar, som hitills hade hållit sig i akgrunden, ledsagade den främmande till ett annat rum, der de lemnade henne med många ödmjuka försäkringar att deras herre rväntedee hem i hvarje ögondk. Morts)