Aftonbladet – 12 juli 1864, sida 1

vär han steg upp för att helsa sitt främnande, bildade hans korta växt en egen contrast till hans släpande mantel och den verkliga värdigheten i hans hållning. Tribunen — ty det var han, h.ars ine störde de beräkningar, i hvilka trollrlen var fördjupad — helsade på den si imnde med en min af tvär och nästan föraktfull förtrolighet. Det var tydligt att Placidus var en god kund, en som köpte mycket och betalade frikostigt; och Petosiliggande å sido allt sken af mystis högtidhghet, skrattade muntert när ban besvarade helsningen. Dock var det nögot skorrande i hans skratt och något hemskt i hans plötsliga öfvergång till det djupasic allvar; och änskönt hans små tindrande ögon röjde en lust för okynniga pojkstreck. så skjöto de emellanåt blixtar, som ut tryckte en djefvulsk ondska, en kärlek til det onda för det ondas egen skull. Skynda på, min höglärde man! sade tribunen, knappast bemärkande sin värd: krypande artighet eller uttrycket i han blick. Som vanligt har jag föga tid at förlora och ringa lust att ingå i deteljer Git mig hvad jeg behöfver, du har sådan här i öfverflöd, och mig komma ut u denna atmosfer, som är tillräcklig för at hämma lungans verksamhet i en hederl karls kropp. 4Min ärade herre! min frejdade beskyd dare! min värdaste vin! mälte de landre med synbar förnöjelse ötver sin kund otålighet, 4ni eger blott att befulla, det ve ni väl, och jag lyder. Har jag icke betjc nat er troget i allt mitt görande och !å tande? Var icke horoskopet rätt stäldt Har icke förtrollningen skyddat för olyck lach kiärleksdrycken betrvagat framgår I Har jag någondip misseort mig, min