Aftonbladet – 11 juli 1864, sida 3

A1VE AVITICCIOLIA CISA SV ASAM MISKAR SMA SIE MIMe sig ej ega några motstycken i det närvarande. Det kommer oss att med fariseisk sjelfförtröstan se ned på de generationer, hvilkas historiska skuldregister vi genomgått, och tacka Gud, att vi icke äro såsom e, och att en högre kultur och en renare uppfattning af etikens eviga lagar så genomträngt d? europeiska folken, att — äfven om individer tillhörande dem kunna söla sig i svarta brott — de dock ej skola tillåta sina styresmän att på deras vägnar begå politiska nidingsdåd, trolöst bryta heligt besvurna fördrag eller med loj passivitet åse tilltag, som de skulle kunnat afvärja, och som stå i uppenbar strid mot folkrätteng bud och den enklaste pligtkänsla. Sådant är det intry k, eom de dystra och blodiga taflor, hvilka historiens gudinna upprullar, göra på de allraflesta. Och dock! — huru litet står i sjelfva verket det nittonde århundradets politiska moral öfver de föregående seklernas! Illbragder, jemförliga med dem, som bilda outplånliga skamfläckar i dessas historia, föröfvas i våra dagar af stater, som yfvas af sin höga civilisation, sin religiösa upplysnivg och sina säkra rättsbegrepp, och de makter, gom skulle utgöra frihetens och den politiska jemvigtens naturliga skyddsvakter i Europa, betrakta hvad som sker med slö likgiltighet och säga: det rör ej våra intressen?. Kunna vi då med skäl påstå, att det närvarande har anledning att se det förflutna öfver axeln, ett bryta stafven öfver detsamma utan nåd och förbarmande, under det att det bröstar sig öfver gin egen moraliska förträfflighet? En större virtuositet i att bemantla låga och fördömliga handlingar med vackra tråser är det ende, som i detta hänseende utmärker vårt (idehvatf framför de föregående, och huru öster betydelse än denna virtuositet eger i Bvekefs och sjelfbedrägeriets tjenst, förmår den dock ej att i ringaste män förädla den onda Rondlingens -väsende utan blott att öfverskyla den. Å l : Pusende sinom tusende gånger har redan det dåd fördömts, som gjorde slut på det polska rikets sjelfständighet. De suveräner, I som befläckade sin regentära genom detta uppsåtliga mord på en grannstat, som ej begärde bättre än att få lefva ofredad ar dem, ha ej blifvit frikända ens af dem, som haft god lust utt följa deras exempel. Det har allmänt erkänte, att Polens sönderstyckande var icke blott ett broit utan äfven en dårskap, att de trenne stater, som slogo sig ned ölver det värnlöea rofvet och delade det mellan sig, skadade sig sjelfva, enär de annekterade länder, hvilka, till följd af nationalhatet och olikheten 1 kultur och folkkarakter, ej kunde sammansmälta med dem. Det har äfven medgifvits, att de makter, hvilkas passiva hållning. gjorde denna himmelsskriunde kränkning af folkrätt och statsrätt möjlig, blefvo derigenom medbrottsliga i illbragden, och att de derföre endast uppbära sin andel af det rättvisa straff, söm densammas naturliga konseqvenser innebära, då de lida af den kroniska jäsning och de periodiska upprorsutbrott, som röja, att elementer till ett nytt Polen ännu existera. Och det har påståtts, att dessa makter aldrig åter skulle göra sig skyldiga till en dyhk brottslig passivitet, och att, om nägon af Europas mindre stater holades med undergång, de ekulle hen dem änder sina mäktiga vingars skugga. Så her det sagts i tal och skrift, offentligen och enskildt, af höga och låga. Och hvad är det vi se i dessa dagar? . I Vi se ettaf. Europas äldsta konungariken, detta Danmark, bom genom så nära och så gamla bahd varit förenadt med begge vestmakterna, utan giltig rättsgrund angripas af tvenne af de röfvarstater, Bom ha Polens mord på sitt samvete, hemligt eggade och understödde af den tredje medbrottslingen. Vi se Preussen, troget sina traditionella ideer, tillskansa sig helt konsiderstionslöst den ena efter den andra af Danmarks gamla provinser, tack vare sin ofantliga materiella öfverlägsenhet, och behandla den danska konungens trogna undersäter med barbarisk upprörande grymhet. Vise Danmark kämpa tappert och ihärdigt, ehuru nästan hopplöst, mot de röfvarskaror, som öfversvämmat nästan hela dess föstland och nu rikta sina anfall mot det danska folkets sista stamhåll, degsa öar, kring hvilka de trogna och vänliga vågorna gå på vakt. Och hvad se vi mera? Vi se Frankrike bevittna stilla och orörligt det skändliga våldförandet af sin gamla bundsförvandts hemfrid, alldeles gom om det ej vore skyldigt att göra det ringaste för det land, som trots de mest kännbara uppoffringar blef det första kejsardömet troget i det yttersta — för det land, mot hvilket det andra kejsardömet iklädt sig obestridliga förpligtelser genom Londontraktatens undertecknande. Vi se Napoleon III som ej sparat på sina armter, då det gällt att sända dem till Krim, till Italien, I till Kina, till Syrien, till Kochin-Kina och Itill Mexiko, ej ha ett enda regimente utt ställa till den nödställde danske konungens förfogande, liksom han ej har ett enda skepp att förstärka dennes flotta med, nu ;I då österrikiskt-preussiska eskadrar styra I kursen mot de danska öarne. Och dock I skulle ett krig för Danmarks räddning unI dan tyskt våld och förtryck varit långt ärofullare för honom än något annat af dem, som han fört -— ärofullare än sjelfva det segerrika kriget i Italien, just emedan det ej skulle inbringat honom något Savojen eller Nizza. Lika overksamt, om ock ej lika tyst, kom Frankrike åser Englond den händelsernas utveckling, som, om den ej hejdas af nya ingripande krafter, skall föra till det gamla Danmarks undergång. Englands ministrar använda all sin vältalighet på att vältra ansvaret för Danmarks olycka på danska regeringen sjelf, för att sålunda draga sig ur den klämma mellan de uppenbara förligtelserna och den absoluta fredskärleken, hvari omständigheterna bragt dem. England är ej blott såsom Frankrike förligtadt genom Londoutraktaten att bist Des mark i kamven för Slesvig — eller, rätI f å t 3 t f I t