Aftonbladet – 11 juli 1864, sida 2

Ett ljuft leende drog fram öfver det stolta ansigtet medan hon talade, och hon slog upp sina ögon och lät dem hvila i hans för ett ögonblick, innun hon sänkte dem för att åter fingra på armbandet. Det var den dödligaste stöten i hela hennes fäktarekonst; motståndaren kunde sällan parera eller mot stå den; skulle den väl bli nådestöten för honom i den nu pågående striden? Han älskade henne så mycket som en sådan natur kan älska, men det var här fråga om lif och död, och det var ingen tid för barnlek nu, då Esca var i besittning af en hemlighet, som inom en timma kunde bringa hans herre i förderfvet. Tribunen var icke den man, som offrade hela sin existens för en qvinna, vore den qvinnan också sjeltva Valeria. Han tvekade, och hon, märkande hans tvekan, bleknade och skälfde af förbittring. Ni afslår min bön!t sade hon i en ton som darrade, vare sig af qväft raseri eller of sårade känslor. CNi afslär. Ni, den enda man i verlden, för hvilken jag skulle kunnat så förnedra mig! Den enda man, hos hvilken jag nånsin nedlåtit mig till att bönfalla! Ö, det är för mycket, för mycket! Hon lutade hufvudet i händerna, uch när det rika, mörkbruna håret öfversvämmade hennes hvita axlar, höjde och sänkte sig dessa som om hon hade gråtit. Myrrhina kastade en förebrående blick på tribunen och mumlade: OQO, om ban visste, om hen bara visstelt I sitt umgänge med det andra könet hade Placidus alltid funnit det vara bättre att upplösa en knut än att afhugga den. ?Hulda Valeria4, sade han, fbed mig om hvad som velst, utom detta. Jag har gifvit mitt ord