Aftonbladet – 11 juli 1864, sida 2

upphetsade sinnesstämning, som fört denna. nya inre kris öfver oss, utan att det tvärtom är dess befolknings af händelserna ingalunda rättfärdigade modstulenhet och beklämning under de sista dagarne, som gifvit den afgörande ansatsen till förändringen. Hade alla bevarat sin tro på fäderneslandets räddning, och icke många, hvilka borde ha en sundare känsla och ett bättre förstånd, allt för tidigt låtit sitt hopp och sin förtröstan sjunka, så skulle vi kanske ha undgått en ny pröfning, om hvars omfång och följder man ännu icke kan ega någon klar föreställning, men som man i alla händelser gör bäst i att se lugnt i ögonen. Konseljpresidenten Monrad har i dag meddelat landstinget ofvanstående underrättelse, och på hans förslag har tinget med 31 röster mot 16 uppskjutit diskussionen öfver adressen till H. M. konungen. Med anledning af danska ministerförändringen yttrar Köpenhamns Dagblad: ?Ministeren har i går ingifvit sin afskeds ansökan, som blifvit af H. M. emottagen. Man vill veta, att detta steg vidtagits enligt konungens önskan och på hans uppmaning, och detta bekräftas deraf, att afskedsansökningen ingifvits före det till i går f. m. utsatta geheimestatsrädssammanträde, der det förmodades att synnerligen vigtiga beslut skulle fattas. Under så allvarliga förhållanden som de nuvaran:e får en förändring af regeringen och dess politiska system en utomordentligt stor betydelse. Danmark är öfvergifvet af alla dem, på hvilkas bistånd det trodde sig kunna räkna, det har på valplatsen lidit kännbara nederlag, stora faror hota det från den långt öfverlägsna fienden och sinnesstämningen hos nationen, hvilken aldrig fullkomligt motsvarat stridens stora betydelse, har under påtryckningen af dessa motgångar sjunkit till ett minimum af kraft och mod. Det f nns ett bålverk qvar emot de sorgliga följder, som kunde befaras af denna sakernas ordning, och det var ministören. Så länge ansvaret för statens ledning hvilade på män sådana som Monrad och Carlsen, kunde man vara förvissad om, att hvarken hemlig sympati eller rådvill förskräckelse skulle söka räddning genom att kasta landet i fiendens ermar och antaga den fred, som han i sitt öfvermod vill bevilja den svaga och öfvergifna. Detta bålverk är nu borta, och fastän vi icke alltid ha hört till denna ministårs vänner och försvarare, kunna vi dock nu icke annat än djupt känna den fara, som genom. dess afföng hotar allt hvad som är oss heligt och yrbart af politiska ting. Icke desto mindre måste vi dock tillstå, att vi icke kunna obetingadt beklaga den händelse, som nu inträffat. I det vi se de sorgliga följder, som den kan medföra, och i det vi bedja våra landsmän iakttaga den högsta grad af uppmärksamhet för att möta dem, måste vi dock å andra sidan framhålla, att denna ministerförändring hade af inre skäl blifvit en oundgänglig nödvändighet, ett oundvikligt öfvergångsstadium. Misstanken, att det aldrig rådt full öfverensstämmelse mellan konungen och hans ministår har legat såsom ett åskmoln öfver landet alltsedan den 15 November förlidet år. Från första dag konung Christian IX besteg troen, har det blitvit yttradt och utveckladt för H. M., att han måste göra sitt val mel lan de bäda hufvudströmmar, som finnas inom den danska monarkiens område. Konungen har icke vid något af de beslut han fattat blifvit öfverraskad eller tvungen af sina ansvariga rådgifvare, hvarken den 18 November eller den 4 December eller vid något sednare tillfälle; tvärtom har den så klart som det med ord kunde ske utvecklat för honom betydelsen af hvarje vigtigt beslut, och att det icke borde fattas utan med fullt och medvetet samtycke. H. M. har ansett det riktigt att följa den väg, för hvilken hans minister var beredd att bära ansvaret; han har icke velat välja rådgifvare, tillhörande en annan politisk sida, utan han har frivilligt följt det system, som han ärfde af konung Fredrik VII. Konstitutionelt skulle detta innebära, att konungen adopterade sina ministrars politik, att han gjorde den till sin ock icke enskildt hade en annan, med hvilken han mera sympatiserade. Men så har saken icke blifvit sedd i eller utanför landet. Ett politiskt parti, som har sitt namn efter helstaten, och för hvilket mo narkieus bevarande i oförminskadt yttre omfång är vigtigare än vare sig danska folkets nationella lif eller den danska statens sjelfständighet, har oupphörligen predikat, att oaktadt konungen i sina handlingar och offentliga yttranden följde sin ministers politik, hyste han dock i sitt hjerta det djupaste misstroende till densamma och ansåg staten och kronan kunna räddas blott genom ett helt annat system. Formelt taget var detta påstående otillständigtoch stod i strid mot alla konstitutionella reglor, men man kände ovilkorligen, att det icke saknade grund, och det har genom Flyvepostens? och Kronens? outtröttliga bemödanden öfvergått i det allmänna medvetandet, att konungen endast tolererade en minister af frisinnad och nationel färg, men att hans fria val skulle sökas i en hel .annan riktning; ännu helt nyligen har man ju sökt bevisa, att t. ex. krigets förnyande efter vapenhvilan skedde mot konungens vilja, och att ett otillbörligt band blivit lagdt på konungens frihet när ministeren icke velat vara honom behjelplig att söka en schleswig-holsteinsk lösning af förveckingen. Denna oenighet, denna stridighet i sh