Aftonbladet – 9 juli 1864, sida 2

les på egen hand segerrikt moista tvenne stormakter? Åtminstone tilldess Handelstidningen bevisat, att den frågan kan jakande besvaras, torde det vara skäl att hålla inne med klander mot Danmark derför, att det ej rustat sig till oöfvervinnelighet mot hvilken öfvermakt som helst. En ännu billigare fordran är den, att Danmarks ansträngningar att bereda sig till kampen ej osanntärdigt förnekas eller förringas. Handelstidningen vill inbilla sina läsare att den i Danmark införda allmänna värnepligten är blott ett vackert sken. I händelse lofsjungandet af regeringen och otidigheterna mot oss lemna Handelstidningen någon tid öfrig, den der kunde disponeras för mindre angelägna göromål, tillåta vi oss alt till dess benägna uppmärksamhet rekommendera värnepligtslagarne af d. 12 Februari 1849 och af den 2 Mars 1861. Tillvitelsen, att danskarne ej varit betänkte på att upprätta? frivilliga föreningar för vapnens bruk är osann och, om den äfven ej så vore, mindre berättigad än Handelstidningen, i sin giriga lust att tadla, föreställer sig. Ty dels har en begynnelse till frivilliga skorpskytteföreningar i Danmark verkligen egt rum; äfven regeringen har fäst in uppmärksamhet på denna angelägenhet, om Handelstidningen kan inhemta af ett ör elt par år sedan af d. v. inrikesministern Orla Lehman till. amtmännen utfärdadt cirkulär. Dels borde det ligga i öppen dag, att just den lagstadgade, verkligt allmänna värnepligten gör den frivilliga beväpningen mindre behöflig, än t. ex. hos 088, och att den derföre hufvudsakligen anit karakteren af föreningar för skjutöfning. Hvad angår påståendet, att materielen varit Psvag, så är det-tyvärr alltför sont att Preussen och Österrike haft bättre rå att förse sig med den moderna Krigskonstens förstörelsemedel; men detta är hvarken förvånande eller i behof af något bevis, lika litet som det faklum, att nämnda stormakter kunna uppsötta truppmassor, i else med hvilka antalet af danskarnes ap är ringa. Men att härleda danekarnes underlägsenhet ur sorglöshet? eler ur njugghet, säsom yttrandet att landet är välmående? synes antyda, vittnar om antingen obekantskap med lörhållandera eller om illvillja eller om — bådadera. Det förra danska kriget kostade staten — om vi minnes rätt — 50 millioner rår. Under de tretten påföljande fredsären har Danmark med stora uppoffringar verkligen arbetat på ordnandet ars arsväsende. Befästandet och a ranudet af Dannevirke, IDybböl och Als, uranvdet af Fredericia har ej varit en ri k en af Europas minsta stater. Afven flottan bar kräft myeket dryga omkostnader. Danmark har förskaffat sig ett pantsarbatteri och tvenne pansarskonertar , någonting som Sverge icke gjort; det har offrat en stor summa d pansarfregatt, men har hindrat Danmark de af denna förstärkg till sitt sjö medan åter den franska tillåtit eller seti genom fingrarne med att Preussen med ett dyhkt i Frankrike bygdt fartyg ökat sina anfallsmedel mot den svage grannen. Vi, som ej tryckas af sviterna af ett nyligen ändadt krig, vi halva ej ännu hunnit förvärfve något enda I fartyg. Men det kallas naturlHigtvis icke sorglöshet -— ty det vore ju klander mot dem som blott få prisas! j Då H. T. mot det danska befälet inom alla grader? shungar beskyllningen för odugligh å hemställa vi, hvar H. T. i sin mili a allvetenhet hemtat måtistocken för bedömmandet häraf? Förebråelsen att befälet varit otillräckligt? är lika klok, om den att armån varit för liten; ja hvarföre angriper ej H. T. danska nationen äfven derlöre, att hon ej räknar 40 millioner i stället för 2, och derföre att hon ej disponerar lika stora statsinkomster, som OÖsterrike och Preussen? Beträffande omeorgerna för befälets tillräcklighet? skola vi här blott erinra om reservofficers-institutionen, någön ting som hos oss alldeles saknas, hvarföre vi också i händelse af krig skulle ha den allrastöreta brist på officerare. Kunske känner H. T., att vi ej ega något liknande. Men hos oss visar sig I alla fall naturligtvis ingen sorglöshet. Men icke heller med detta insigtsfulla klander af Danmarks krigsberedelse har H. T. hunnit tömma sin galla. Till och med danskarnes ärorika vapenbragder under 1848 —1850 årens krig nedsjunka inför H. T:s Alexander till en obetydlighet. Segrarne vid Idsted och Fredericia hafva — säger han — blifvit för mycket rosade; att den sednare vanns, berodde af den tillfälligheten, att ?preussiska armån lemnade den Schleswig-holsteinska åt sitt öde7! Hvarföre ej så gerna intaga tyskarnes ståndpunkt, hvilka räkna dessa slag till de många tyska moradiska segrar, dem endast Tyskland känner, och som specielt fira den 25 Juli såsom en segerdag; och hvarföre ej, beträffande slaget vid Fredericia, påstå att tyskarne af purartighet läto danskarne vinna denna batalj? Tag steget fullt ut, värdaste Handelstidning! Derpå kan ingenting vara att förlora, ty rättänkande menniskors åtlöje och harm öfver H. T:s beteende kunna ej blifva starkare än de redan äro; tvärtom står verkligen något att vinna, nemligen ett nytt tillfälle att ondgöras öfver danskarpe, som m seförstodo artigheten och i Fredericiaslaget kringklappade tyskarne med mer frundlig het än fon ton bort medgifva. Skulle ock H. T. hysa någon tvekan att gå så långt, är i alla fall arten af dess hjertclag omisskänneligt; det röjer sig ytterligare i det gemena hånet, att 7Dannebrog och den tappre Landsoldat blifvit för mycket åkallade7. Detta hån, uttaladt af en svensk man, sluter sig sannerligen rält värdigt till preussarnes vandalism mot lejonmonumentet på Flensborgs kyrkogård och minnesstoden på Skamlingsbanken. Tendensen, viljan, sinnelaget hos den förre och de sednare likna hvarandra som två hår af samma hufvud. H. T. är, som vi redan sett, djupt invigd i historien. Hon känner att Danmark i förra kriget hade Ryssland att tacka derför att preussiska armön lemnade den Schleswig holsteinska åt sitt öde.? Vi citera detta på cen i England by engelska regeringen jatt komma i ätvj