Den under de sista dagarne omnämnda depeschen af den 15 Juni från Bismarck till preussiska sändebudet i Paris grefve Goltz skulle enligt Morning Post lyda sålunda : Jag skyndar att gifva ers excellens kennedom om de förslag, som konungen vår herre mottagit af kejsar Alexander personligen under den ryska kejsarefamiljens nyligen aflagda besök hos den preussiska konungafamiljen. E. exc. känner redan den. hållning, som kabinettet i Petersburg intagit i frågan om hertigdömena, en hållning, som i alla afseenden är så gynnsam för os8. Att kejsaren afstått sina eventuella rättigheter till hertigdömena till förmån: för storhertigen af Oldenburg, är ett tydligt bevis på det ryska hofvets vänskapliga och välvilliga sinnesstämning mot Tyskland, och kejsar Alexander har gifvit vår höga herre den ännu bestämdare försäkran, att hans verksamma och uppriktiga bistånd i denna fråga är oss förvissadt: Rysslands herrskare hyser endast skiljaktiga åsigter rörande frågan om arfföljden. EH. M. delar fullkomligt våra åsigter om den nya statens gränser och tror blott, att det ligger i de tre staternas gemensamma intresse att ställa den nya staten under storhertigens af Oldenburg suveränitet. E. exe. känner mina personliga åsigter om denna punkt, men till följd af den lifliga sympati, som vår konungafamilj hyser för den augustenborgska familjen är det blott föga sannolikt, att denna kombination blir gällande. Den vigtigaste punkten är, att vår politik i denna fråga uuder alla förhållanden erhållit försäkran om Rysslands moraliska bistånd och, om så erfordras, dess materiella bistånd. Ryssland begär blott att erhålla garanti mot den skandinaviska unionen, och jag tror, hr grefve, att det lika mycket skall ligga i vårt intresse att bekämpa de skandinaviska sträfvandena. Hvad de öfriga sväfvande fråforna angår, så ha kejsar Alexander och urst Gortschakoff uttalat sig på det tydliaste och mest bestämda sätt. Rysslands werrskare har framtör allt gjort gällande, att en fullkomlig enighet mellan de tre nordiska makterna är en nödvändighet under nuvarande förhållanden i Europa. Skulle det icke, då alla traktater så till sägandes rbetraktas såsom icke existerande, vara fördelaktigt för de tre nordiska makterna att bilda en liga mot vissa tendenser och vissa pretentioner? Skulle det ej vara nödvändigt att en gång för alla sätta en gräns för de polska agitationerna och en gång för alla utplåna den polska frågan ur de europeiska frågornas ruc? Eiter kejsar Alexanders åsigt skulle det iigga i de tre delningsmakternas intresse att förklara, att de betrakta Polens angelägenheter såsom en rent inre frå för att derigenom beröfva utlandet hvarje förevändning till inblandning. Kejsar Alexander har tydligt uttalat till vär höge herre, likasom furst Gortschakoff till mig sjelf, att det i hvarje afseende är önskligt, att en traktat eller konvention afslutes mellan de tre makterna på grundvalen af ömsesidig territoriel garanti. Sådant är, i korthet sammanträngdt, det förslag, som kejsar Alexander gjort vår höge herre, och hvars vigt ers exc. säkert skall fullkomligt inse. Oaktadt vi i många punkter dela czarens åsigter, ha vi dock ännu icke intill detta ögonblick träffat något afgörande, men de grunddrag, som jag här meddelat ers exc., skola bli preliminärerna till framtida underhandlingar i detta ämne. I alla händelser ber jag er att så snart som möjligt låta mig veta, hvilket intryck sammankomsten mellan de tre suveränerna gjort på kabinettet i Tuilerierna. Bismarck.? Depeschen från preussiska sändebudet i Wien, baron. Werther, till Bismarck är daterad den 13 Juni och meddelar, att kejsaren af Österrike före sin afresa till Kissingen svarat på en fråga af hr Werther, att det skulle glädja honom, om en innerlig och hjertlig enighet kunde åvägabringas såväl mellan honom och czaren som i allmänhet mellan de tre ståterna. Den österrikiska kejsaren uttryckte sig ordagrannt sålunda: ?Jag är fullkomligt beredd att ge mitt samtycke till hvarje kombination, som är egnad att betrygga de tre ländernas ömsesidiga intressen.? Det heter derefter vidare i den wertherska depeschen: Hr Rechberg inlät sig i en vidlyftig afhandling med mig. Först frågade han mig, om Preussen redan fattat ett afgörande beslut i afseende å det