Aftonbladet – 5 juli 1864, sida 1

ARA en rådgivande torsamling med alseende på alla andra ärenden, som kunna finnas vare af gemensamt intresse, eå att förelag till sådana ärendens gemensamma eller öfverensstämmande ordnande kunna föreläggas arlamentet, men icke något förslag bli ag utan med de särskilda representationernas samtycke. De tre rikena garantera kvarandra deras områden, men så, att de till tyska förbundet hörande delar af danska monarkien förbli utom denna garanti, äfvensom den sydliga, rent tyska delen af Slesvig, i händelse Danmark genom det nu pågående kriget skulle bli nödsakadt att afstå densamma till Tyskland, hvaremot Sverge och Norge förpligta sig att bistå Danmark med all makt till att få den återstående delen af Slesvig inkorporerad i konungariket under grundlagens hägn. Ett fe miljefördrag upprättas emellan de båda konungahusen, som möjliggör en framtida förelning af de tre kronorna på ett hufvud. Vi vilja icke inlåta oss på en närmare granskning af detta förslag; det skulle då 1 afseende på de särskilda bestämningarne uppstå alltför många frågor. Vi vilja blott fästa oss vid tvenne punkter. Den ena är parlamentets sammansättning. Tanken derpå är först framkastad med afseende på organiserandet af den svensknorska unionen utaf Sverges nuvarande justitie-stateminister friherre De Geer i ett föredrag, som han höll i sammansatt svenskt-norskt statsråd den 18 Febr. 1862. Det torde innehålla den enda principenliga lösning af frågan om huru en gemensam representation må kunna tillvägabringas emellan Nordens riken, så att båda rikensx egenskap af sjelfstädiga stater bevaras — hvilket sker genom öfverhusets eammansätt ning af lika många medlemmar från hvartdera riket — och ändock folkets olika sterlek erhäller sitt tillbörliga inflytande — hvilket sker genom underhusets sammansättning efter folkmängden. Det utgör oek den enda praktiska lösningen af frågan under förutsättning ef att alla tre rikesa äro medlemmar af förbundet. Sverge nemligen, som på grund af sin betydligt större tolkmängd har anspråk på ett större inflytande, skall ej kunna blifva öfverröstadt af de båda andra folken, om de ock förena sig om.samma mening, enär det i underhuset får nägra flera medlemmar än de andra två tillsammans, under det å andra sidan de två mindre förbundsmedlemmarnes öfvervigt i öfverhuset, då de hålla tillsammans, skall förhindra Sverge från attöfverrösta dem. Den andra punkten i konung Carls förslag, som här må vidröras, är talet om Slesvigs delning. Ryktet derom har väckt ond blod här i landet, och i en korrespondens till ett norskt blad blef saken till och med framställd som om meningen icke vore att förbundet skulle träda i verksamhet förräm efter krigets slut. Detta var naturligtvis icke meningen. Förslaget gick ut på, att förbundet genast skulle afslutas och träda i verksamhet i alla de punkter, der det ieke mediörde förändringar i de särskilda rikevas grundlagar. Men som man lärer erinra sig var redan då tanken på Slesvigs delning bragt å bane från flera håll, och det förefanns ingen utsigt att Danmark skulle kunna erhålla bättre vilkor. Sverge-Norge skulle alltså, genom att obetingadt påyrka Eidergränsen och gå i borgen för dess upprätthällande, hafva satt sin äre i pant för ett syftemål, som icke kunde anses möjligt att uppnå. I alla fall gick man från Danmarks sida in på planen. De bref, med hvilka hr von Qvanten efter några dagars förlopp återvände till Stockholm, innehöllo såväl från H. M. konungens som konseljpresidentena sida tacksägelser för den visade omtankan och försäkringar om Danmarks bercdvillighet att ingå ett förbund sådant som det föreslagna, således att derom underhandla. Till svar häruppå uppfordrade konung Carl vår konseljpresident i en ny skrifvelse att öppna offierel underhandling. Konceptet till denna skrifvelse lär ha varit uppsatt af friherre De Geer. Konungen skall nemligen ett par dagar efter hr von Qvantens hemkomst ha gifvit ein konseljpresident del af det steg han tagit, oeh friherre De Geer visade sig genast intresserad för saken ech yppgjorde en plan till dess genomförande. Den bestod deruti, at en officiel komit, bestående af regeringsledamöter oeh sandra framstående män från de tre rikena, skulle träda tillsammans och vidare utarbeta förbundsförslaget för att göra den allmänna opinionen bekant dermed. Innan detta kunde sättas i gång och så länge konferensförhandlingarne voro sväfvande, skulle en konfidentiel-officiel underhandling öppnas emellan de båda konseljpresidenterna, hverigenom många punkter kunde på förhand beredas och belysas. Alven den svensk-norska utrikesministern, grefve Menderström visade sig gynnsamt stämd och öfverhopade konungen med loford för att ban skrifvit till konung Christian. På konung Carls befallning underrättade hr von Qvanten danska konseljpresidenten om att friherre De Geer hade uppsatt konceptet till H. M:ts sednaste skrifvelse samt uppmanade honom att skrifva till hr De Geer; konung Carl ville derpå sjelf framlemna denna h. exc:sskrifPå denna punkt inträdde då en vändning i saken. Svaret från den danska konseljpresidenten dröjde temligen länge. Det var icke stäldt till frih. de Geer, utan till br von Qvanten, och gick ut på, att man väntade att H. M:t konung Carl skulle gö befallning till den officiella underhandlin: gens öppnande, alltså Sverge göra början, samt innehöll en hänvisning till det för: ment önskliga för norden uti att Holstein icke blefve lösryckt från den dauska kronan, utan att detta dock på något sätt uppställdes såsom något vilkor från dansk si för ingåendet uti förbundet. Två saker röja sig häruti, dels något misstroende till de svenska statsmännnen, hvilket deras tidigare beteende väl kan rättfärdiga, men som icke desto mindre är mycket beklagligt, dels att antiskandinaviska inflytelser, hvilkas upphot det icke är svårt att gissa sig till, när men erinrar sig, hvilken makt som är allramest intresserad i nordens splittring och svaghet, under tiden isArt om Anällanda 8 a Kal