Aftonbladet – 2 juli 1864, sida 3

;geringen och allmänna opislenen. Den andra akten har nu börjats af det blodiga drama, der vi hittills deltagit blott såsom åskådare eller komparser, eller på sin höjd spelat den rådville och försagde vännens eländiga roll; och efter allt utseende kunna vi ej undandraga oss att deltaga i det nu åter började kriget. Att då instämma i jublet öfver vår regerings vishet, som; sedan den ända hittills låtit oss njuta fredens välsignelser, slutligen dock Kommit i tillfälle att utan särdeles stor fara och uppoffring låta oss infria svenska folkets för bindelser att strida för nordens sak, synes kanske: mången klokare och bättre än att påminna om hvad som skett hafver, sant om den odrägliga och förödmjukande ställning, i hvilken de, som makten hafva, bringat vårt gamla aktade och älskade fäderneslond. Vi.neka ej, att vi kunna prisa os8 högst lyckliga för vår-egen:skull-äfvenätt kriget åter utbrutit, emedan derigenom gifves oss ett tillfälle att, så godt sig göra låter, försona hvad vi brutit, Lyckan står dem djerfvom bi, heter det, men denna Eåig har han äfven varit de klenmödiga bevågen. Ty denna sokerhas vändning är rent af en lycklig tillfällighet, som våra statsmän ej rå för, men som bevisar, hvilken tur de hatva 1 det vågade spelet om svenska folkets heder. . Hade en fred: nu: blifvit sluten — och detta var nära att ske — bvarvid röfvats en större eller mindre del af det land, som, vår regering i svenska. folkets namn offentligt och enskildt,i tal och skrift; förklarat sig vilja försvara som sitt eget; så hade derigenom en-outplånlig vanära varit sått på svenska folkets nämn. Göra vi nu hväd vi kunna, så kon visserligen mycket vinnas och mycket försonas, men det kan ej glömmas att Sverges folk tvingats under fyra och en half månaders tid att orörligt åse, huru ett skandinaviskt land förblödde och förträmpades af väld och barbari, och det kan och får ej glömmas, att en svensk konung och en svensk konungs rådgifvare med en besynnerlig sjelfuppofiring af. deras personliga ord: och personliga anseende kunnat föredraga andra intressen framför dem, som de sjelfve förklarat för landets vigtigaste. Man säger, alt en ganska stark opposition mot deltagande i kriget varit rådande inom landet, samt att regeringen trott sig: böra rätta sig efter och stödja sig på detta partis-åsigter, såsom ett uttryck af den allmänna meningen inom landet. Att detta parti verkligen representerar den allmänna meningen hos svenska folket har man ingen rätt alt antaga, tydetta skulle bevisa en lika stor inkonseqvens hos folket som hos regeringen. . Under hela den tid, som en skandinavisk politik fullföljdes af vår regering förmärktes ej någon opposition -deremot, ej ens då denna politik syntes på väg att inveckla nationen i Krig; då man derpå började. och under flera månader fortsatte underhandlingar om ett skandinaviskt försvarsförbund, mottogs detta snarare med glädje än med fruktan, och då slutligen vid vår sistä riksdag ett anslag begärdes till krigsrustningar — detta måste väl tyda på krig — så var man så långt ifrån att ogilla den följda politiken, att detta anslag j endast erkälligt beviljades, utan man ansåg det i allmänhet för alltför litet och afhö sig från att föröka summan endast af artig: het mot regeringen, som man ansåg bist kunna bedöma statens behof. Det skulle vara en förolämpning mot vårt folks sunda omdöme och. moraliska känsla alt. förutsätta, att det kunnat så i en hast ändra menimg i denna sak, helst då detsamma, sedan den tiden fått alt märka, huru allvarsamt och vådligt för skandinaviens sjelfbestånd detta krig har blifvit, samt enom diplomatiska aktstycken blifvit uppyst om karakteren af de förpligtelser, som det genom sin regering åtagit sig. Det är tids nog att förtvifla, detär tids nogatt förutsätta hos svenska folket en fullkomlig glömska åf dess ärorika historia, af heder och rätt, samt ett så djupt förfalltill egoismens och de maleriella intressenas afgudadyrkan, tills man har andra bevis att stödja sig på än några i saken intresserade tidningars påstående, att så är. Då man likväl isputerar bättre, när man äfven från sin motståndares ståndpunkt kan våga ett angrepp på hans åsigter, så vilja. vi på försök antaga, att man har haft rätt och att nämnde partis åsigter varit ett uttryck af allmänna opinionen i Sverge. Första frågan blir då att tillse, huru en sådan opinion kunnat uppkomma. Då allmänna meningen var — såsom vi visat — till en början krigisk, så länge regeringens hållning var krigisk, då den sedan — d. v. s. det parti, som säger sig representera densamma — blef ängslig och vacklande; när regeringen tycktes bhiva tvekande, och då den slutligen, först när det var allom klart, att regeringen ändrat mening, blef afgjordt mot kriget, under hop och uttalande af, att regeringens vishet skulle styra allt: till det bästa och veta att finna rätta tidpunkten för ett verksamt ingripande, så kan man deraf draga den slutsatsen; att folkets opinion egentligen varit krigisk, men att dess opinion om regeringens ofelbarhet varit ännu större, samt att man rättat sig derefter och låtit sin mening deraf bestämmas, Man begär derföre ett felslut, ett det fullständigaste hysteron proton, när man ar att regeringen här rättat sig efter fo då det tvertom är regeringens mening, som påverkat och antagits af folket, och will regeringen en gång försvara sitt handlingssätt dermed, att det i ifrågavaramde sak endast rättat sig efter folkets mening, så vore detta visserligen icke ett oväntadt förvridande af sanningen, men ej mindre sorgligt, om man genom detta falska smicker läte sig bedåras. Ingen med någon kännedom om förhållandena, kan förneka, att regeringen, om den funnit det nödigt att börja krig, skulle ba erhållit ett allmänt bifall äfven från den sidan, som nu med äll makt söker att be visa att krig hade varit en gålenskap, möjligen med undantag af fredsvännerna quand Danmark, utan att vi lyft ett finger; från-kets mening, i