Aftonbladet – 2 juli 1864, sida 2

Men det vore i detta fall ett ganska godt tecken, att partiandan och de parlamentariska striderna åtminstone för en tid fått lemna rum för mera patriotiska känslor. Han ansåg sig denna gång kunna anträda sin resa med fullkomligt lugn såväl i afseende på den inre som den yttre ställningen, och dertöre hade han att tacka ministrarnes trogna och krafttulla verksamhet. Emellertid — så afslutar konungen sitt tal — Såterstår ännu mycket för att alla svårig. heter och alla faror må kunna anses öfvunna och man får ingalunda öfverlemna sig åt den förhoppningeu, att kunna för framtiden hålla regeringstömmarne meta slappa än hittills. Jag hoppas, att ministrararne dela denna ötvertygelse, och att de hädanefter såsom hittills skola biträda mig att erhålla nya framgångar ända tills den slutliga segern är vunnen. Denna märkliga produkt af kunglig vältalighet och naiv oförbehållsamhet i fråga om den inre politiken ger Frankfurterbladet LEurope anledning till följande betraktelser: Och denna geger, som man sålunda nedkallar, är icke en öfver fäderneslandets fiender vunnen, utan en sådan, hvarigenom frihetens vänner skulle brännmärkas och demökråtiens blotta namn bannlysas. Må man ej förgäta, att det var med ett rop at hat emot demokratien och friheten, som konungen af Preussen ryckte ifrån det alltför tröga tyska förbundet äran af att sjelf bära tyska nationalitetens fana. Och nu är det ock med ett rop af hat emot demokratien och friheten, som han vill börja det krig, hvars förnyande hans halsstarrighet gjort till en nödvändighet ! Man måste emellertid göra denne kandidat till enväldet den rättvisan åtminstone, att han öppenhjertigt lägger i dagen sina tendenser. Han framhåller icke i likhet med 1814 års allierade för sitt tolk friheten såsom lön för dess trohet på slagfältet, utan — despotismen. Och ifall lyckan gynnade hans planer, så blefve han ganska säker vida mera ordhållig i fråga om sina kung: liga löften än 1814 års suveräner. Det tillkommer sålunda preusiska folke att sjelf vaka öfver sin krigiska hänförelse: det tillkommer dess represantanter att icke sälja bort friheten för äran; det tillkom mer den medborgerliga andan att icke låte sig öfverflyglas af militärandan; det till kommer fosterlandskänslan att skydda sin: verkliga intressen och sina berättigade stväf vanden emot de råa instinkter eller de be drägliga förespeglingar, som. man ej lä försumma att söka uppväcka. I detta högtidliga ögonblick, då den rår styrkan är i begrepp att börja sitt spel kunna vi ej för ofta upprepa det till all: ställda varningsropet : ?Akia er för Preus sen !? ty det är der som den sista tron p: den gudomliga rättens soldatvälde änn fortlefver; det är der som det sista-hate emot demokratien glöder:?