Aftonbladet – 2 juli 1864, sida 2

skölden såg upp i hans eget; så stadig och skicklig var den stöt denne i detsamma återbetalade. Men detta anlete blef med hvarje andetag allt blekare och blekare. Valeria; som stirrade med en vild, spänd blick, såg det förvrida sig till ett sällsamt, dystert leende, och Manlius ragglade och föll der han stod; afbrytande sitt svärd i fallet och begrafvande det under sin kropp nere i sanden. Den andra ställde sig öfver honom, i bes grepp att gifva honom nådestöten. . En naturlig drift af vana eller sjelfbevarelse förs mådde den fallne mannen att till hälften upplyfta sin arm, med den gest hvarmed en gladiator plägade anropa folkets miss. kund, men derpå besinnade han sig, och lät den med en stolt rörelse falla ned vid sida. Derpå såg han vänligt upp i sin besegrares ansigte. tGenom hjertat, kamratX; sade han lugnt, för gammal vänskaps skull! och han hvarken qved eller ryckte till, då jätten med hela sin styrka stötte svärdet i hans bröst. De hade under åratel ätit vid samma bord och druckit ur samma vinbiigari och dettä var den endatjenst han kunde göra sin vän. Folket upptöserad högljudt; men Valeria, som hade hört den döende mannens sista bön, kände sina ögon fyllas af tårar; och Mariamne, som i det ohyggliga ögonblicket hade upplyftat sitt hufvud och sett ditåt, begrafde det ånyo i sin frätides måntel, sjuk och darrande, färdig att svimma af medlidande, fa-a och förskräckelse. (Forts. följer.) asmmenemm— AX