Aftonbladet – 2 juli 1864, sida 2

var alltför mycket upptagen af den scen, som tilldrog sig några få steg ifrån henne, för att hafva uppmärksamhet för något annat, möjligen med undantag af den dunkla aning om en kommande olycka, som gnagde på hennes hjerta och från hvilken ett sådant ögonblick af spänning skänkte henne ett ögonblieks hvila. Rufus och Manlius hade af lotten blifvit stälida mot hvarandra. Den förres högre gestalt och större styrka ansågs uppvägas al den sednares utmärkta skicklighet. Hulskedjor och armband i mängd böllos jemt om jemt af senatorer och riddare på hvardera af dem; Medan de andra paren utkämpade sin strid med vexlande framgång på olika punkter af amliteatern, befunno sig dessa båda kämpande nära skranket straxt under den bänk der Valeria hade sin plats. Hon kunde tydligt urskilja deras tungt flämtande andedrägt, kunde på hvarderas ansigte läsa det bistra, bestämda uttrycket hos en som ej har något hopp utom i segern, och för hvilken nederlag är en oundviklig och ögonblicklig död. Icke underligt att hon satt så stilla och likasom slagen af en förtrollning, med de bleka läpparne öppna och de kalla Shänderna fast slutna. Blodet rann redan ur mer än ett sår på den jättelika gladiatorns nakna kropp, men det oaktadt tycktes Rufus icke halva förlorat hvarken lugn eller krafter. Han fortfor att ansätta sin fiende med slag på slag. i det han trängde honom tillbaka ända tills han hade fått honom mot skranket. Det var tydligt att Manlius, eburu han ännu var osårad, började känna sina krafter svika. Slutligen drog Valeria åt sig andan med en häftighet som om hon hade känt en kroppslig smärta. Hon, åskådarinnan, tycktes med fasa rysa till vid den dödsbringande stöten, som mottogs så lugnt af den gladiator hvilken den genomborrade. Rufus kunde knåppast tro att han hade lyckats att gäcka sin motståndares försvar och gifva honom hans beskärda del, — så higat var det vilbeenta andigte, som törer