Aftonbladet – 1 juli 1864, sida 3

Att det hade varit oklokt och sårande fö vår krigiska ära — såsom man också sä ger — att ge oss i ett krig, der vårtingri pande ej kunde blifva af afgörande betydelse och der vi ej kunde vänta annat än nederlag, synes oss bero på en fullkomligt falsk uppfattning af hvad klokhet och ära vilja säga. När man har förbindelser att uppfylla, så äro klokhet och ära tillfredsställda, när man gör hvad man kan för att uppfylla dessa förbindelser. Gör man hvad man kan, men kan ej göra hvad man vill, så har man intet att förebrå sig. Ultra posse nemo obligatur. Och skulle kloghet och ära bjuda att förhålla sig passiv mot en öfverlägsen fiende af fruktan för alt lida nederlag, så blir konseqvensen, att Danmark förlorat sin ära genom detta krig och vi, om vi blefve anfallna af Ryssland, borde ej gripa till vapen, emedan vi ej kunde vänta att segra. Skulle man nu möjligen medgifva riktigheten af allt detta, så invänder man likväl: ja, men England — England har dock haft förpligtelser likasom vi, och som dess makt är större att uppfylla desamma, är det dess trolöshet som är hufvudsakliga skulden till det skedda. Detta är sant, men hvad hjelper det oss? Om det är någon tröst, när man gjort något däligt, att veta deten eller flera gjort detsamma, så hafva vi den trösten, men man är klent underbygd i moralens och religionens första hufvudstycken, om man tror, att en sådan ursäkt har någon gällande kraft. Men — å andra sidan — om Englands makt är större, så äro våra skyldigheter större både för stamfrändskapens skull och för det vi gått längre än England i att åtaga oss förpligtelser, detta må vierinra oss, då vi täfla i att utfara i föraktliga uttryck om detta länd. Det skullekanske vara klokare att ej vara alltför frikostig med sådana yttranden om en politik, som har så mycken likhet med vår egen och som beror på samma uppfattning af folkenas Att sätta de materiella intressena i främsta rummet, att visserligen tala stora ord för sanning och rätt, men ingenting vilja offra för bevarande af dessa, som ju äro ider, blott ider, att för stundens beqvämlighet och välbefinnande uppoffra framtiden — aprås nous le dluge — att, då man har skyldigheter, resonera om följderna af dessas uppfyllande, samt draga si ur spelet, om detta uppfyllande skulle kosta något, se der hvad somityckes vara hufvudsumman af den statsmannavishet, som mången svensk, då det är fråga om Eng land, brännmärker med namnet philisteri men hedrar med benämningen prakrståndig, då det rörer hans eget land. n det ej nekas, att Englands skuld än vår i det hänseendet, att det ej velat göra, hvad vi ju dock velat göra i förening med en anuan makt, deltaga i kampen. Afven förökes Englands skuld om — säsom det antages -— detta land skulle ba afrådt Sverge från att gifva sig i striden. Det är ej omöjligt, att engelska statsmän drifvit sin trolöshet ända till en sådan ad, men att det skulle falla någon in, att: vi borde uppgifva vår hittills följda politik och en sak, som berörde ?våra vigtigaste intressen?, derföre stt England ville det, det kunna vi ej fatta. Vi ha hittills — Gudilof — bevarat vår politiska sjelfständighet och ej varit någons vasall. Att göra alseende på sådana räd, skulle passa illa i stycket med vissa antecedentia hos vår utrikes minister, densamme grefve Manderströr som skref en ganska allvarsam not till F rike med anledning af Savoyens och Nizz annexion, som gjort Ryssland föreställningar — ehuru helt beskedliga, det medgifves — med anledning af dess framfart i Polen, och som slutligen blandat sig i ett annat lands inreungelägenheter och gifvit detta land räd angående dess inre styrelse och politik. Mången skall kanske nu gifva oss rätt i allt det hittills anförda, men mena, ut vi ej ännu träffat hufvudsukliga anledningen till värt handlingssätt. Detta är våra linanser. Ju, deri ligger : ?Vära finanser belinna sig i det bedröfliga tillstånd, att ett krig skulle alldeles förstöra våra mersantila intressen. Många af dem, som påstå detta, mena troligen med våra finan;er sina egna finanser, och i sådant fall va de alldeles rätt. Men skulle man verkligen mena, att siatens linanser I närvarande ;gonblick ej skulle kunna uthärda kostnalen af ett krig, då skulle vi i sanning vara ut beklaga, ty då kunna vi väl aldrig våga ss i krig. lfter mer än 50 års fred, unler hvilka vårt land — såsom allmänt ersännes — gjort oerhörda framsteg iekononiskt välständ och i alla materiella hänsenden, skulle vi ej kunna våga ett obetydigt krig, då vi i fordna tider med de mest rådliga finanser gett oss in i de mest äfentyrliga krig. I intet krig, som vi hitills fört, ha våra finanser befunnit sig i den ,lomstrande ställning, hvari de nu äro. Det ir bekant, att statsrådet Gripenstedt inom onseljen varit en af de ifrigaste förespråarne för freden, densamme hr Gripenstedt, om vid förra danska kriget år 1848 talade å varmt för kriget, men att våra finansers illständ skulle vara anledningen till denna nkonseqvens hos vär finansminister kan ej intagas — såvida våra statsmän ej satt sig öre att endast vara konseqventa i att begå nkonseqvenser — då han för korf tid selan gifvit de mest tillfredsställande och glädande skildringar om landets finansiella tilltånd. Denna kan ej på ett par år eller nånader utan nägra anledningar totalt förndras, och att penningställningen tempoet kan vara tryckt, bevisar ingenting i detta vänseende. Vi lemna nu alla dessa anledningar för tt slutligen öfvergå till den, som kanke af de flesta anses för den, vigtigaste ch den egentliga: fruktan för Ryssland. )m svenska kabinettet haft något beRK NR mm oo PP KV a