Aftonbladet – 1 juli 1864, sida 3

gar och lidande icke på dem göra det ringaste intryck. Hvem kunde väl vid vanliga tillfällen vara så likgiltig, så kall, så känslolös för allt omkring henne, som den stolta Valeria? Men i dag brinner en ovanlig eld i hennes gråa ögon, hennes läppar darra, och en röd, skarpt begränsad fläck glöder på hvardera kinden, förlänande en ny tjuskraft åt hennes skönhet, som för ingen del förblir obemärkt af dem som omgifva henne. De båda såta vännerna Damasippus och Oarses äro som vanligt tillsammans, och den förre säger till den sednare: Jag skulle inte vilja att patron finge se henne nu. Jag har aldrig sett henne se så bra ut som i dag. Locusta måste ha anförtrott henne hemligheten att tillreda sina kärleksdrycker. Ack, du menlösa varelse! svarade den andra. Vet du inte att patron skall strida i dag? Ser du inte hennes skälfvande händer och det oföränderliga leendet, alldeles som på en gammal grekisk skådespelares mask? Hon älskar honom, det är klart och tydligt som dagen.4 Emellertid synes Valeria hylla sig till Licinius, som om det i hennes frändes närvaro låge en förtrollning, den der vore i stånd att lugna detta klappande hjerta, hvars nyckfulla och okufliga natur hon nu börjar lära känna. För tjugonde gången frågar hon honom: Ar det säkert att ban är väl beredd? Känner han hvarje fint i denna förfärliga strid? Aro hans helsa och kraft så fullkomliga som öfning kan göra dem? Och, framför allt, har han fullt förtroende till sig sjelf? Är han öfvertygad att han skall segra??, Ehuru förundrande sig öfver det intresse