Aftonbladet – 1 juli 1864, sida 3

(nsändt.) Finanskomitöns erdförande ech protektionistagitationens chef. Uti n:r 105 för den 9 sistl. Maj gjorde Aftonbladet frih. Tersmeden den rättvisa förebråelsen), att han såsom ordförande i finanskomiten utan reservation till regeringen frambunrit ett und. betänkande, hvars sanning han ett år sednare underkänt. — 1 stället för att såsom en gentleman anstått erkänna, att det var en uraktlåtenhet att utan reservation underskrifva betänkandet, sätter frih. sitt namn under en skrift, som på en spalt i Dagligt Allehanda för den 11 daj ej mindre än 3 gånger beklagar sig öfver det ?olycksbringande statshushållningssystem? som varit rådande de sednare åren — just den tid då frih. börjat skörda frukterna af den hberala riktning, som han i allmänna värf alltid följt, med ett undantag, nemligen för fri export af tackjern. Efter att en lång tid ha varit i opposition emot det regeringssystem, som till för 20 år sedan varit rådande, hade frih. samma tillfredsställelse, som hela nationen, att finna huru småningom detta system tog en liberal riktning och sålunda kunde använda frih:s kända förmåga i finanseller rättare penningfrågor, ty längre sträckte sig ej egentligen förmågan. rih. blef just af samma finansminister, som han nu hjelper prohibitisterna att söka störta, insatt i finanskomiten såsom ordförande. Denna komite, hvars egentliga ändamål var att anställa en omfattande utredning af landets ekonomiska och finansiella ställning under de sista 25 åren?, tog sig ock för att afge ett förslag till organisation af rikets ständers bank, ett förslag, som, inlemnadt af frih. Tersmeden såsom motion vid sista riksdagen, gick ut på att låta enskilda kapitalister dela vinsten och styrelsen af banken med staten. Förslaget vann ingen sympati hos ständerna och föll ohjelpligt. Lättare gick att hos ständerna i slutet af föregående riksdag 1859—1860 drilla igenom ) Hr friherren får förlåta, att han liksom andra är underkastad klander för sina offentliga åtgärder och det hjelper ej att säga att på anfall mot oss personligen ha vi ej något svar, or äro anfallen befogade, så må de erkännas, eller åtminstone förklaras så goda de kunna.