Aftonbladet – 1 juli 1864, sida 2

Huru kommer det sig att I längten efte qvinnors leenden och den perlande drycken i vinbägaren? Hvarför kunnen 1 inte, då dagens arbete är förbi, låta bli att tänka på morgonens mödor? Hvarför ären I alltid oroliga, mi: Ia och fallna för att kastö forskande blickar in i framtiden? Jo, derför att menniskan består af tvenne delar, kroppen och själen; emedan hennes lif har tvenne faser, det närvarande och det tillkommande. Edra kroppar tillhöra Cesar — må han göra med dem hvad han vill, i dag, i morgon, vid Ceres eller Neptuns fest, det betyder föga. Men anden, menniskan inom er, är er egen. Det är hon som inte bäfvar då kastspjutet tränger in i köttet, eller det vilda djuret söndersliter ända till mergen. Det är hon som icke darrar då den jemna sandytan tyckes skälfva inunder henne och böjer sig upp mot hennes ansigte, då hopens hvita drägter och nyfikna ansigten hvirfla omkring allt hastigare och hastigare, innan de förblekna för hennes bristande öga. Hon är den bättre hälften af de två och skall lefva i evighet. kullen I icke sö för henne? Hvad är väl ert närvarunde lif? Endast mödor och tungt arbete — en eller två fot stål i handen, så ett utfall mot kamratens strupe, och så ett fall tillbaka under riddarnes bänkar, och evigheten börjar. Tron I att der inte finnes något bättre än gamle Charons färja, och den dunkla flodens bleka, dimmiga stränder? Jag känner vägen till ett gyllene land som är vida ljusare och skönare än vesterns diktade öar. Det löper en hög mur omkring det, och porten är mörk och trång; men nyckeln sitter i låset, och I behöfven ingen dödspenning för att köpa er inträde dit in, Gån till dörren i trasor, utan andra egodelar än höppet och förtröstan ett