Aftonbladet – 1 juli 1864, sida 2

angripa Londontraktaten, samt att SvergeNorge icke voro mera förpligtade att försvara denna än de öfriga undertecknarne. Den icke angifna, men mera naturliga förklaringen var den, att Sverges och Norges. försvarsväsen icke var i det skick, att de förenade rikena voro i stånd att deltaga i ett krig. Till den ändan begärdes penningar af Svea rikes ständer under de sista veckor de voro församlade, och vintern igenom kom underrättelse på underrättelse om de ifrigt fortsatta rustningarne. Slutligen sammankallades också Norges storthing i Mars, och det begärdes likaledes penningar af detta till rustningar. Nu äro båda skälen, hvarföre Sverge-Norge drogo sig till: baka från. försvarsförbundet, det uppgifna och det ouppgifna, bortfallna. Det är icke längre fråga om ZLondontraktatens upprätthållande; de neutrala makterna, SvergeNorge inbegripna, ha föreslagit dess upphäfvande, och Danmark har gått in på förslaget; Danmark har förklarat sig villigt att afstå Holstein, Lauenburg och ett stycke af Slesvig till Slien och Dannevirke. Detta förslag är förkastadt af våra fiender. Nu föres således kriget icke om Londontraktaten, utan den föres om vår existens; våra fiender skola att börja med taga från oss Slesvig och kanske Jutland med och derigenom göra det omöjligt för Danmark att ega bestånd såsom sjelfständig stat. Vidare är det andra skälet bortfallet. I December voro Sverge-Norge icke i stånd att deltaga i kriget, men sedan de af ständerna och storthinget beviljade anslagen blifvit använda på deras arm och flotta, sedan rustningar och öfningar, som sades kunna vara färdiga i April, nu uppnått elutet af Juni, måste de vara i stånd att föra krig. Men, skall man svara, nu äro deras anslag också använda, och de ha icke mera penningar. Delta är sannolikt orsaken, wvarföre den svensk-norska eskadern under H. K. H. prins Oscar, som legat och solat sig på Hakefjord och en gång under vapenhvilan skall ha afsändt några kanonbåtar in under Jutland, för alt fråga om den österrikiska flottan, åter skiljt sig åt och gömt sig bakom OCarlskronas och Carl-Johansvärns verk — nu, just då den österrikiska flottan kan befaras skola komma. Men det tyckes vefkligen icke ha kunnat vara representationernas mening, att man skulle rusta sig blott för att se på, att Danmark eröfras; det kunde man ha gjort billigare, och för ögonblicket hotas Sverge och Norge icke af den ringaste fara. en fruktan, några vilja förmå oss tro, att man hyser för ett ryskt läger i Finland, kan icke vara af någon allvarsam karakter; med en tjugu tusen man angriper Ryssland icke Sverge, och det önskar dessutom af många skäl! fred. Men ha då icke Sverge och Norge också goda skäl att önska bibehålla freden? Jo visserligen; hvem önskar icke bibehålla den, så länge en förståndig politik tillstyrker det? Men frågan är just, om det skulle vara en förståndig politik att se lugnt på att Danmark går i qvaf. Det måste dock hvarje icke alldeles förblindad eller förvriden man i de förenade rikena inse, att efter allt hvad som föregått är en absolut fredspolik lika betydande med förnekandet af de tre rikenas solidaritet, hvilken åter är grundvalen för den skandinaviska tanken. Att denna möjligtvis kan lefva upp igen och verkliggöras, om en större eller mindre del af Danmark lemnas, skall icke här förnekas; men tills vidare skola de förenade rikena, genom att öfverlemna Danmark åt sig sjelf, göra hvad som står i deras makt för att döda den, och i alla händelser skola de lägga nya och kanske oöfvervinneliga svårigheter i vägen för den. Men kanske tro de icke på denna tanke och vilja derföre ingenting uppoffra för dess skull? Otvifvelaktigt är detta händelsen med deras statsmän; några af dem ha funnit det beqvämt att kokettera med den, i förhoppning att det mogna äpplet skall komma flygande, om de gapa; andra se kanske knappt så högt, att de någonsin upptäckt det. Men den dom, som drabbar statsmännen, drabbar också folken i de fria staterna. Vi vilja ej såra fosterlänskt sinnade mäns känslor genom att försöka gå historiens kritik i förväg; men man kan vara viss på, att den icke skall sätta det nuvarande kapitlet af de förenade rikenas lif vid sidan al Gustaf Adolfs, Carl X:s eller Carl Johans tid, i fall deras regering, vare sig antingen af misstro, fruklan eller kortsynt egennytta, qväfver en brodd, som det blott behöfdes en man för att förvandla till ett löfrikt träd med skygd och skugga för många slägter, ifall hon gör nordens öde midt 1 det nittonde århundradet till en parodi på Italiens. Eller vill man ännu undskylla sig med sin vanmakt? I ären små och vi äro små, bvartill skulle det väl gagna, ett vi hjelpte eder; fienden skulle ändock bibehålla en stor öfvermakt. Detta är på samma gång både. sant och osant. Sverge, Norge oc Danmark i förening äro visserligen icke starka nog för att jaga de båda tyska stormakternas härar framför sig ned utåt den lanska halfön; men de äro starka nog först och främst till att förhindra honom ifrån att bemäktiga sig mera än han redan innehar, och vidare till att göra hans besittnin högst osäker, enär de på hvarje enskil punkt af den långa linien från Eckernförde ill Aalborg (eller Hobro) kunna vara starare än han. En förstärkning af20—22,000 nan skulle göra många företag möjliga, vilka nu antingen icke kunna försökas eler ock näppeligen kunna utföras med framsång. En förstärkning med en eskader sålan som den på Hakefjord kan stänga Kattesat och Östersjön för österrikarne och göra Blockaden hermetisk. Men långt väsentli