Aftonbladet – 30 juni 1864, sida 3

MÅALRYT dc Sr BAAUA LITE ÖMIUALILAR ALGPICHALA PID menerade under ransakningen oupphörligt fram och tillbaka i domsalen, satte sig emellanåt på bänken bland åhörarne och gick en eller ett par anger ut i förmaket. Han inlemnade en längre örsvarsskrift, som vi här återgifva: Vördsamt anförande till protokollet. Af farhåga att i närvarande stund icke med tillbörlig reda, lugn och fullständighet muntligen kunna yttra mig har jag nedskrifvit efterföljande förklaring. — Tilldragelsen att på löslig undersökning af en länsman och under sken af tjenstenit 1 mitt hemvist låta häkta, med fångskjuts och belagd med fängsel c:a 30 mil genom landet forsla en qvinna, som ej begått något annat fel, än det att hon utan kyrkans band med mig sig förenat (att ej tala om den snuskiga medfart hon i sällskap med tjufvar och andia arrestanter under fångtransporten undergått), har bragt mig i den sinnesstämning, att jag vid ankomsten till hufvudstaden. hvarifrån eiterlysningsoch arresteringsåtgärden emanerat, efter att hafva emot gällande tryckfrihetsförordning blifvit nekad att få del utaf anklagelseakten, 1 nästan ursinnig häftighet med -frågor om skälen dertill vändt mig till dem som derom förordnat. Det gifves tillfällen då känslan så tager öfverhanden och förståndet periodiskt viker. Utan en skicklig läkares omsorger hade jag varit urståndsatt att infinna mig här vid rätten för att lemna de upplysningar, hvilka nogsamt vittna om den tilltalades oskuld. Jag vet väl att jag är en främling på den svenska jorden och att den arma qvinnan är en flicka ur folket; eljest hade nog sakens behandling försiggått både utan efterlysning och häktning, isynnerhet som det så kallade polisförhörsprotokollet af länsmannen icke gifver vid handen att något brott blifvit begånget än mindre innefattar anklagelse för brott: men jag vet ock att inför den svenska domstolen gifves ingen åtskilnad till person och att lagen är lika för alla. Utan att uppehålla mig vid det omförmälda polisförhörsprotokollet, som endast upptager åtskilligt löst prat, öfvergår jag till en sanningsenlig berättelse i sjelfva saken. Sedan år 1851 har jag varit egare af egendomen Kihl på Wermdön, hvilken egendom jag sedan dess sjelf brukat och der varit boende. Som jag af flera skäl icke fann mig belåten med det tjenstfolk som kring Stockholm eller på Wermdön stode att få, har jag alltsedan år 185i för jordbruket och till de inre hushållsbestyren för det mesta användt dalfolk, hvilka jag antog utan städsel och förafskedade när jag med dem icke var nöjd. Min gamla hushållerska har skött bushållet åt mig sedan 1855. På sednare tiden fick jag många skäl till missnöje med henne, hvarföre jag slutligen, den 20 Februari 1863, engagerade Margreta Andersdotter i min tjenst. Hon fick sin sofplats i vestra flygeln, der hus hållerskan och en till bodde. I hufvudbyggningen, som jag bebodde, hade ingen mer än husfållerskan och drängen något att syssla, och Margreta var, mig veterligen, aldrig med sin fot derinne förr än hushållerskan hade afflyttat, hvilket skedde i slutet af Mars månad. Under tiden hade jag fattat en varmare känsla för henne, som ökades af hennes oskuldsfulla blygsamhet. Jag tillsade henne omsider uti uppriktig mening, att jag ville gifva henne uppfostran och taga henne till min hustru, Någon dag före medlet af Mars månad kände jag mig mer än vanligt opasslig och led af blodkongestion åt hufvudet. Utan direkta arfvingar, sonx kunna göra anspråk på min förmögenhet, beslöt jag göra mitt testamente. Den 12 Mars uppsatta jag detsamma och lät bevittna det af tvenne personer, utan att då lemna dem del af innehållet. I en punkt deraf gjorde jag en icke obetydlig donation till förmån för Margaretha. Jemte originalet ber jag att få förete ett transsumt i denna del. Jag vill dermed bevisa att hon. för hvad sedermera hände, måste antagas hafva satt tro till mina försäkringar att för hvarje händelse betrygga hennes framtid och att hon derför icke hade något skäl att fördölja sitt hafvande tillstånd. än mindre att begå brott för att skilja sig från det band som oss förenade, af beskaffenhet att det gåfve henne en laggift hustrus rättig. heter. I slutet af Mars eller början af April månad flyttade hon in i hufvudbyggningen och fick sin sofplats uti ett rum på nedra botten innanför salen. Först uti April månad började ett intimare förhållande oss emellan. Det skedde på det förnt fifna löftet om äktenskap, och detta löfte skall, hända hvad som hända må, i hvad på mig ankommer och så snart ske kan, fullbordas. Ovt det tillåtes är jag beredd att med min salighetsed bekräfta det hon icke före medlet af April månad 1863 blifvit eller kunnat blifva häfdad. Såsom före detta gift man visste jag, att i sistberörde omständighet bilda mig en fullt säker öf. vertygelse. Det kostar på mig att så detaljeradt omtala för en offentlig myndighet dylika pgrannlaga förhållanden, men jag följer min af pligt och öfvertygelse antagna föresats att si göra för att visa att oskyldigare person har al drig varit häktad än hon. Sedan dess rådde fortfarande och oafbrutet emellan oss ett intimt förhållande. Af henncs hafvande tillstånd gjordes ingen hemlighet, ehuru jag specielt icke med någon annan än henne och måhända med Per Ersson derom samtalade. En dag i slutet af påföljande September månad voro vi båda ute i parken och stannade der något, Det blåste kallt och marken var fuktig, så att förmodligen hade hon förkylt sig, ty på aftonen klagade hon öfver illamående. Det fortfor under natten och tilltog på morgonen med lidande åt underlifvet. Vi anade nu båda något olycksbådande. Jag s rang upp ur sängen för att kläda mig och yttrade att jag ville skicka efter barnmorskan, men under det jag klädde på mig började hon jemra sig, hvar: före jag hastade ut till fygelbyggningen och till. sade drängen att genast til Margretas hjelp påkalla frädgårdsmistaren Molins hustru, hvilken jag för tillfället ansåg lämpligast, emedan hor sjelf framfödt flera barn och således af egen erfarenhet förstod att hjelpa den sjuka tills barnmorska hunnit ankomma. Barnmorskan är boende på Gustafsberg, en half mit från Kihl, och hästarne voro ute på bete. Derföre när jag fick veta att förlossningen var öfverstånden, ansåg jag onödigt att anlita barnmorskan. Öm för loppet vid födseln är öfverflödigt att jag yttrar något, då dervid funnos tvenne vittnen. (Forts. följer j Vi nödgas här, i anseende till bristande ut: rymme, för dagen afbryta referatet; dock böra vi redan nu nämna, att målet i går blef utageradt, sedan allmänna åklagaren sagt sig icke ha att förebringa någon vidare bevisning än den vid dagens förhör tillgängliga. Efter öfverlä ning förklarade domstolen att Margreta Anders son frikändes från angifvelsen att i ensligs het hafva framfödt och sedermera fördolt sitt foster; men fälldes deremot såväl hon som grefve DErizzo till böter för lönskaläge. För utslagets motivenng skola vi i morgon redogöra. — Ransakningen med myntförfalskarne Löfgren förevar åter i dag uti poliskammaren. Dervid förevisades formarne ll de falska myuten, och bestods dessa af björksvampar, hvari mynt: präglingarne blifvit pressade, hvarjemte upplystes att Johan Löfgrens hustru haft kännedom om företaget, men, enligt August Löfgrens uppgift, afrådt derifrån. Målet remitterades nu till vederbörlig domstol på landet och de båda brottsliga bröderna återfördes i häktet. LANDSORTS-NYHETER. Tamoå Ad IA Tunn Kr klet nrannnet 4151 12. a