Aftonbladet – 30 juni 1864, sida 3

näradskoldlingen Abbenlus, att vid uruma ung i anställa ransakning med häktade Andersson samt grefve DErizzo. Denna ransakning försiggick i går uti härvaI rande länshäkte. Såsom ordförande i domstolen fungerade nyssnämde domhafvande; hvarjemte länsmannen Collenius tillstädesvar såsom allmän åklagare. Grefve DErizzo inställde sig personligen, åtföljd af vice adshöfdingen Ludvig Möller. hvilken anmälde sig såsom rättegångsbiträde åt anklagade Andersson. Efter uppläsandet af landshöfdinge-embetets förordnandekom ransakrtings hållande fick professor Cederschöld, hvilken å anklagade AÅndersson verkställt undersökning för utrönande af huruvida det af henne framfödda fostret varit fullgånget, före den egentliga ransakningens början afgifva sitt yttrande häröfver, emedan professorn var af enskild praktik hindrad att öfvervara den del af ransakningen, som bort föregå hans yttrande. Detta, som professorn sade sig icke ha medhunnit att skriftligen sammanfatta, afgafs derföre muntligen och var hufvudsakligen af det innehåll, att vid den af professorn å Andersson i cellfängelset, nio månader efter förlossningen, anställda besigtning, hade professorn trott sig finna skäl till antagande, att det af Andersson framfödda fostret icke varit fullgånget, utan blott i sjette eller på sin höjd sjunde månaden. Denna förklaring sade professorn sig dock icke kunna taga på sin ed, emedan de vetenskapliga grunder, hvarpå en dylik undersökning måste stödja sig. stundom kunna svika; men det var likväl professorns moraliska öfvertygelse att fostret icke varit äldre än hvad som nu är uppgifvet. På uppmaning af ordföranden förklarade professom sig härefter villig att qvarstanna medan hustru Molin afhördes, alldenstund hon, såsom biträdande vid förlossningen, möjligen kunde hafva något att upplysa, som kunde påkalla professorns yttrande. Till följd häraf fick nu hustru Molin företräda innan den anklagade ännu afgifvit sin berättelse. Hustru Molin förmälde: att hon jemte sin man alltsedan våren förlidet år varit boende i ett under egendomen Kihl, och ej långt från hufvudbyggnaden, beläget torp. Den 26 September förliden höst hade uti grefvens tjenst varande dalkarlen Pehr Ersson, klockan omkring half 7 på morgonen, infunnit sig i makarne Molins bostad oh anmodat hustru Molin att komma med till areta. Hustru Molin efterkom denna önskan, och under det hon påtog sig ett rent förkläde gick Pehr Ersson -— eller Petter, såsom hån vid gården allmänt benämnes -— förut ned till hulvadbyggnaden, der han vid hustru Molins ankomst öppnade de från trädgården till salen ledande dörrarne. Vidare öppnade han för henne dörren till en till venster om salen belägen kammare, derj hustru Molin fann Greta liggande i en säng, utropande med detsamma vittnet inträdde: Nu ir det gjordt!? — Hvad är det som är gjordt? sporde vittnet. — Ah kors, vet madam inte af det !... Jo, sa går det till när man har en fästman Hustru Molin hade nu tagit fostret i betraktande och dervid yttrat: Jaså, det är dödt hvarvid Greta tillagt: Det är missfall. Här efter hade hustru Molin afskurit nafvelsträngen och biträdt med hvad som i öfrigt ännu återstod vid förlossningen, och förekom här en berättelse, hvilken det icke är lämpligt att i tryck återgifva och som vi derföre måste förbigå. I afseende å fostrets beskaffenhet upplyste Molin, ati detsamma varit ungefärligen en half aln långt. Hutvudet, som varit proportionerligt i förhållande till kroppen, syntes betäckt med mörkt, slätt hår. Barnet hade förefallit henne klent och magert; men var dock vid samma stor I lek som fullgångna foster bruka vara. Ögonen hade vittnet funnit slutna och hade ej heiler gjort något försök att öppna dem. Med efterbörden hade vittnet icke behöft bitriida; emedan vid tillfrågan derom Greta hade svarat: Det blir visst ingen sådan, och hustru Molin hade med anleduing deraf ej erinrat annat än att sådant icke brukade komma i fråga med förstföderskor. Då hustru Molin derefter gått ut på gården för att hemta tvättvatten, samt ved att värma detsamma med, mötte hon Petter. hvilken sade sig vilja verkställa detta, emedan madam Molin borde hålla sig inne, så att ingen af folket fick se henne. Af Greta hade hon blifvit anmodad, att icke för någon menniska omtala saken. Professor Cederschöld tillfrågades härefter af ordföranden, om han, med anledning af vittnet Molins berättelse, hade något att förklara eller tillägga i sitt utlåtande, hvilket med Häl besvarades, tilläggande professorn, med anledning af tvenne vittnet Molins yttranden — att nafvelsträngen varit ovanligt grof och att barnets a ansigtsdrag synts åldriga — det nafvelsträngens groflek icke bevisade att fostret varit fullgånget, samt att ansigtsdragen å ett foster i sjette eller sjunde månaden vanligen ser mera åldriga utän då det blifvit fullgånget. Efter meddelandet af dessa upplysningar aflägsnade sig professorn. Domhafvanden öfvergick nu till förhöret med Margreta Andersson. Denna, som var iklädd egna kläder — en åtsittande klädning af mörkrutigt tyg och ett skärt band kring halsen — syntes vara omkring ett par eller högst fyra och tjugo år gammal. Hennes längd är något öfver medelmåttan, figuren smärt och väl formad, hållningen ståtlig. Ansigtet ovalt och fint bildadt, med blåa ögon och brunt hår. De till henne ställda frågorna besvarade hon kort och redigt, men stundom något undvikande, och då hon i sina uppgifter, såsom vid ett par tillfällen inträffade, motsades af sin advokat eller grefven, ändrade hon genast sitt yttrande derhän, att det stämde öfverens med deras. Någon berättelse om hennes lefnadsöden aftordrades henne icke. Anklagade Margreta Andersson berättade, att hon den 20 Februari 1863 blifvit i tjenet antagen hos grefve DErizzo samt häfdad i April mänad samma år. På fråga om hon berättat detta för någon, svarade Margreta att hon omtalat det endast för grefven. Denne upplyste härvid att Margreta var hans fästeqvinna samt att han varit fader till det ifrågavarande fostret. Margreta berättade vidare. att hon den 24 September tillsammans med grefven promenerat uti trädgården och dervid förkylt sig, så att hon erhållit hosta och bröstvärk. Vid midnatten den 26 hade hon äfven börjat känna värk i ryggen, hvilken med koita mellanskof fortfor hela natten, hvarför hon väckte grefyen. somi då skickade Petter till madam Molin, för att påkalla hennes biträde. Anledningen hvarför man vände sig till henne var, att hon ansågs erfaren, emedan hon sjelf framfödt flera barn. Domhafvanden uppläste härefter en af prof. Hilarion Wistrand utfärdad besigtningsattest, med anledning deraf att vid fräfning under Maj detta år uti trädgården vid Kihl hade torparen Molin anträffat en mindre samling ben, hvilka, såsom af följande synes, blifvit till sundhetskollegium insända. under förmodan, att de möjligen kunde vara benen efter det af Margreta framfödda fostret. Detta betyg var af följande lydelse: Till kongl. sundhetskollegium ! Uti skrifvelse af den 6 dennes har kongl. kollegium låtit till mig öfverlemna en skrifvelse från konungens befallningshafvande i Stockholms län och ett i sistnämnde skrifvelse åberopadt försegladt paket, samt anmadat mig att undersöka och redogöra för innehållet af nämnde paket. Konungens befallningshafvandes skrifvelse, af den 3 dennes, ar lyser att paketet är försegladt med sigill, innehållande bokstäfverna I. Å. T. och innehåller ben, hvilka under gräfning i en rabatt uti trädgården vid egendomen Kibl i Boo kapellförsamling anträffats, och förmodas vara skelettet efter ett vid Kihl af en dalkulla för mer tn ott är cgedan födt harn I