Aftonbladet – 29 juni 1864, sida 3

en knuff, som sände honom raglande bort till den motsatta väggen. cHvad nu? utropade läraren, i samma ton hvarmed man snäser en olydig hund. eHvad nu? Ar jag icke herre här?! De andra betraktade honom med gillande blickar. Skämtet stämde väl öfverens med deras vanor. De roade sig åt grekens snopna utseende och njöto af det lugn som en gammal man af så föga krigiskt yttre ådagalade. Men HEsca steg fram till den gamle mannen, och såg sig omkring med blickar som ej bådade något godt för den som antingen på skämt eller allvar möjligen kunde vara hågad att förnya anfallet. Du gjorde den unge mannen illa, anmärkte Calchas i så lugn ton som om han hade varit den morskaste gladiatorn i hela skolan. Du gjorde honom illa, och han hade endast för afsigt att skämta. Sannerligen, min kära Hippias, om jag sett en så kraftig knuff utdelas sedan jag kom till Rom! Din arm kan drabba med makt, och dina lärjungar äro likasom derag mästare, tappra, starka och skickliga. Jag har hört talas om en legion som kallades den oötvervinneliga, och utan tvifvel har jag funnit den här. Mina barn, äro niinte de oöfvervinneliga? Han talade så lugnt, att de icke visste om han skämtade med dem eller icke; men den smickrande titeln kittlade deras öron å ett angenämt sätt, och gladiatorerna samade sig omkring honom med glada, uppmnuntrande rop. QOöfvervinneliga! ropade de skrattande. Ja, det är inte illa sagdt, min gubbe! Ja, vi äro de oöfvervinneliga! Hvem kan väl motstå familjens? Har du kommit hit för att förena dig med oss? Vi komma väl att få ganska godt om rum här innan nästa månad blifvit gammal. Ge honom ett svärd! ropade Rufus, och låt oss se huru han kan försvara sig mot Lutorius. Gallern har redan fått sig en god dufning, sätt hårdt an honom, min gubbe, så fäller du honom nog till marken.?