Aftonbladet – 29 juni 1864, sida 3

— En duell. Bland badgästerna i Ems förliden sommar var madame Henriette D, enka efter en rik bankir, en af de damer, som mest ådrogo sig den allmänna uppmärksamheten för sin ovanliga skönhet. Hon omgafs af en svärm tillbedjare, af hvilka isynnerhet två, en ung fransman och en engelsman, på fullt allvar förälskat sig i henne. Den unga damen var ej så litet kokett, hvilket ännu mera uppretade de begge rivalerna emot hvarandra, och som de just icke dolde sin ömsesidiga vedervilja, befarade man i hvarje ögonblick att de skulle utmana hvarandra. För att förekomma en dylik händelse hade likväl den unga enkan en dag tagit hvardera af dem afsides och yttrat till dem dessa betydelsefulla ord: Det är alls icke omöjligt att jag gifter mig med endera af er. men akten er väl för att råka i oenighet och duellera — ty jag skall aldrig skänka min hand åt någon som utgjutit en rivals blod! — I veten nu hvad I hafven att rätta er efter! De begge rivalerna afskydde hvarandra efter denna förklaring om möjligt ännu mera än förut, och en afton då parisaren, hr de Saint P, såg Henriette taga sir Henrys arm för att göra en promenad med honom, ställde han sig i deras väg och stötte liksom af en händelse hårdt till engelsmannens fot med sin käpp. fn stund derefter närmade sig engelsmannen Saint Bt och hviskade i hans öra: Ni hade alls icke behöft stöta till mig så hårdt, jag hade ändå förstått er... Följ mig till fönstret der borta, sä skola vi afgöra vår lilla tvist; madame D är så fördjupad i ett samtal med en väninna, att hon ganska säkert ej skall sakna oss. Godt! Då de anländt till den bestämda platsen, tog engelsmannen till orda: Ni hatar mig och jag älskar er icke heller; skälet dertill är att vi begge älska samma qvinna!... Vi måste således göra ett slut på detta ömsesidiga obehag. Jag önskar ingenting högre. Men som pi vet gifter madame D sig icke med en man, hvars händer äro fläckade med er rivals blod. Det är bara ett tomt ort. SJag hyser bättre tankar om henne än så... jag tror fullt och fast att hvad hon sagt är hennes bestämda beslut. Kanske... Men hvad ha vi då att göra? Ni spelar ju någon gång? Det är sannt. NAå väl, skulle ni tveka att spela om ert lif?t Hvarför icke, om jag derigenom kunde bli af med er och vinna fru D5. Ingenting är då enklare. Hvar och en af oss väljer en viss färg, rödt eller svart, och den vars, färg först kommer ut, tager lifvet af sig sjelf. Er ide är förträfflig, svarade engelsmannen, men hvar skall den af ödet utsedda utföra sin hemska gerning? Hvar som helst, blott icke här... Hvad säger ni om Wiesbaden? Nåväl, hvilken är er färg? frågade briten. Svart. Ett sorgligt val — jag tager då rödt. SLåtom oss nu skiljas, på det att fru D ingenting må misstänka.?