Aftonbladet – 29 juni 1864, sida 2

bragders ära, skulle ensam kunnat beherrska så stridiga elementer och förenat dessa fiendtliga elementer för det allmänna bästa; men ödet ville att den svage, utlefvade och förrucklade Vitellius skulle sitta på Ceesarernas tron, och att den kallblodige, oböjlige och klarseende Vespasianus skulle med vaket öga och lyftad hand lura på att rycka diademet från sin förslöade företrädare och sätta det stadigt fast på sitt eget hufvud. Medan verldens öden sålunda häfdes upp och ned i en vacklande vågskål — medan hennes eget folk kämpade för sin tillvaro och stormen skördade allt rundtomkring, tydligen för att med sitt vildaste raseri utbryta i sjelfva kejsarstaden — var den sorg, som låg tyngst på Mariamnes hjerta, den, att hon den dagen hade bemärkt en barbarisk slaf gå in uti en romersk gladiators fäktareskola. Det är då sannt, frågade flickan, att inbördes kriget verkligen rasar här, liksom vi hafva sett det i vår hembygd? Att viinom kort skola hafva en fiende på sjelfva stadens gator?? Allt för sannt, mitt barn?, svarade Calchas; och romerska folket tyckes, som vanligt, taga saken lätt, äta, dricka, köpa, sälja och förnöja sina ögon med blodbadet i cirkus, liksom om deras afgudatempel, der Janus skådar ned på stadens ockrare och penningmäklare, hade: blifvit stängdt en gång för alla, och för att aldrig mera öppnas. Mariamne bleknade och vände sig bort; bon ryste vid nämnandet af cirkus. Göra de inga förberedelser?? frågade hon blygt. Jag tyckte mig höra min far säga, att de samlade gladiatorerna, och — och — att några af patricierna hade anmält sina germaniska och britiska slafvar till krigstjenst och väpnät dem emot ett anfall? Det kan väl hända?, svarade OCalchas; Smen man kan svårligen vänta, att en slaf skall kämpa särdeles manhaftigt för en sak, som endast tjenar till att nita hans kedjor