Aftonbladet – 28 juni 1864, sida 3

Med en snillrik kärngkrok vrok jag omkull:en, — Som en torndyfvel låg han och sprattla i mullen. Och genast glänsande fraser en corps Sig snodde omkring hans armar och lår. — Då yrade Tasso och frasernas skara Laocoons ormar tyckte han vara. Han kämpade tappert, herr d.rektör! Jag honom denna rättvisa gör. Men han var ensam och fraserna hundra, Och att han strök åt må ingen förundra! Direktören genmälte: Du brutit, min son! En ny väg till ärans Pantheon. De som före dig guldpenningen anammat Hafva vanligen någon hjelte gastkrammat. Men du har en skald i sången förgjort, tminstone så med bläck besmort I synen, att bland hans gamla vänner Knappt någon finns som honom känner. Med en simpel skald du bälte har spännt, Att näsan i vädret han genast vändt. — Dock skall din ära deraf ej lida, Om saken jag litet får vränga och vrida: Förty två sidor hafver hvar sak, Alt vi skola den se både fram och bak. Nu är om man djupare penetrerar En skald ock hjelte : han kommenderar Af mångtusende rim en oräknelig här, För hvilka kommandostafven han bär, Jag menar pennan, hvarmed han. dem ställer Två man uti ledet upp när det gäller, (Ha ej verserna ofta fötter också, Fast i denna sången på träben de gå?) Och som det går till i andra strider I Anföraren bort ifrån slagfältet rider Och stannar först på långt håll att se på Hur hans trogna hustrupper låta sig slå, Och fast hans verser sig innesluta I en bok, såsom fästning, att trygghet njuta. De Recensenter, Belials Parn, Inkasta i fästningen bomber af skarn. ga att mina må trodda blifva. ag vill dig en liten guldpenning gifva. Han kallas den stora. Men uti värt lif All storhet är endast relativ. I anledning deraf du dig också påminne, Om högmodet skulle anfäkta ditt sinne, Att ingen så stor man vara kan, i icke han träffar sin öfverman. rv du? Din öfverman sitter derborta, Den med honom täflar kommer till korta. Han heter Lindourm, det är hans namn; Se hur sött han slumrar i Blankas famn! Jag vill dig genast presentera, Att med honom du connaissanee må formera. år din Pegasus stå ett par dar på hans stall. Öfver skacklorna aldrig han skena skall. Som färgkarlen Charon från jordens länder För öfver de döde till Lethes stränder, en man stuckit en penning i deras mund. Så direktören denna stund: 3: oe s Den oådödlige skaldefi i handen tägör 220 ads Och med sig till hedersbänken drager: , Hedersbänken vär gjord af bara träd: Och hedersmännerna äro så med. Knappt direktören hjelpt denne till rätta, Förrn sitt gåinla spörsmål han månde framsätta. Och sade: I sen hvilken pung jag bär: Ej desmans-bockens så dyrbar tr. Och ej för girighet vill jag beskylläs: Och som I be öfven väl att förgyllas. Hvar mandråpare i den höga Nord Framtri ill detta smakens bord. Att honom jag må en guldpenning föriära, Och han framgent sin tra på fickan må bära. Och Snö den gamle, Drifvas son, Förnam det långt bort i den skamliga vrån, Der blygsamt den sanna förtjensten sig ställer Som tiggaren uti ett gathörn och gnäller. Men när direktörens röst han förnäm, Trots all sin blygsamhet trädde han fram. Han fram till den höga domstolen steg Och vördsamligen för guldpungen neg. Och sade: Jag lärt mig i detta gille, Att ett akademie-messigt snille, Hoc est som förmedelst rimmade tal Håller amessor i denna här sal. Då de döde kämpar vid juletiden Stå ruskiga fram uti iden, — Att, med ett ord, hvar man som på denna här orten Vid smakens tempel klappar på porten, Och med heder han admitterad vill bli, Skall ej gifva ut sig för ett genie, I Men frankt och uppriktigt skall han förklara, Att en dummer Jöns han blott månde vara. Då fröjdas de herrar i ärans 3al i Och upptaga honom bland skaldernas tal: I Ty dumheten aktas bland folken ej mera — Blott genier förstå att henne värdera — Derför jag förklarar mig till, stert pris, Att jag är så dum som Gud är vis.