Aftonbladet – 28 juni 1864, sida 2

kan synas hafva bort varit ett föga angenämt betraktelseämne; också glömde hon ingalunda den snabba och tillfredsställande upplösningen derpå. Hon erinrade sig hvarje steg under den derefter följande vandringen hemåt, hvart enda ord af deras samtal under denna brådskande och oroliga gång, ja hvarje blick och åtbörd af hennes följeslagare och af henne sjelf. Hon gladde sig åt tanken på det goda intryck, som gästen hade gjort på hennes fader och farbroder, och den lerkruka, ur hvilken hon bjöd honom att dricka, fick ett nytt och oskattbart värde i henfies ögon. Också ställde hon sina steg nedåt Tibern, så snart hon hade en halftimma ledig, och satte sig ned i skuggan af en brusten kolonn, med -en sällsam ihärdighet och en obestämd väntar på något, hon visste icke hvad. Första dagen var detta drömmande, tankfulla tillstånd behagligt. Derpå följde en känsla af saknad, ett medvetande af att det fanns en tomhet, som det skulle vara en stor lycka att fylla. Snart växte detta till en törst, en trängtan efter förnyelse af dessa stunder, som hade förrunnit så ljuft och så snabbt. Emellanåt uppstod den bäfvande tanken: tänk om jag aldrig mera skulle få se honom4, och hennes hjerta upphörde att slå och hennes kind bleknade vid blotta möjligheten deraf, och dock var det någonting icke oblandadt smärtsamt i tanken på den sorg, som en sådan förlust skulle. tillskynda henne. Fastän ung, var Mariamne ingen oförståndig och oerfaren flicka. Hennes lif hade varit egnadt att framkalla och fullkomna några af qvinnans mest upphöjda egenskaper. Hon hade tidigt lärt sjelluppoffringens dygd, nödvändigheten af sjelftillit och sjelfförsakelse. Liksom i allmänhet hela hennes nation, egde hon en ansenlig racestolthet, visserligen hämmad och nedhållen af det betryck, hvari judarne. så ofta hade befunnit sig, men derföre ingalunda försvagad eller mindre omhuldad. Oaktadt sina många upptuktelser och motgångar, från och