Aftonbladet – 27 juni 1864, sida 3

hans qvinliga lärjungar, och dröjde längre i hennes hus än i någon annan dams i hela Rom. Han skattade högt hennes styrka, mod och eldiga natur, men isynnerhet hennes kalla sätt och hennes stolthet, hvarjemte han på sitt eget praktiska sätt i högsta grad beundrade hennes personliga behag. Det glänser en stråle af deltagande, nästan af ömhet i hans ögon, då han alltemellanåt stannar i sin vandring och läser två eller tre rader skrifna på en pappersremsa som han håller i handen, och som Myrrhina för en stund sedan lemnat honom. Brefvet är från Valeria. Hon har hört talas om Escas fara — ja, hon har sjelt bragt den öfver hans hufvud; men i all sin bittra vrede och blygsel, kan hon icke uthärda tanken på att se den ädle britten vridande sig på sanden, lemnad i sin tiendes våld. Det är vapnet, icke offret, som hon nu hatar. Hon känner att det skulle skänka henne ett innerligt nöje att se Placidus förödmjukad och slagen. Sådan är rättskänslan 1 qvinnans bröst -—sådana äro de förmåner man skördar genom att egna ig åt hennes tjenst. Vi behöfva emellertid icke ömka tribunen: i sitt umgänge med båda könen förstår han ganska väl att taga vara på sig sjelf. Valeria satte sig följaktligen ned och skref några få vänliga rader till fäktmästaren, som redan stod högt i hennes ynnest, och på hvars öppna, oförskräckta natur hon visste alt hon kunde lita. I sin egenskap af qvinna ansåg hon det vara nödvändigt att hitta på någon förevändning för hennes deltagande för britten, genom att förklara att hon hållit ett högt vad på bans framgång i den kommande striden. Hon besvor Hippias att icke spara någon möda i råd och undervisning och bad honom att så fort som möjligt komma och besöka henne samt meddela henne underrättelse om hans lärjunges framsteg. Han upplyfte nu sina ögon från papperet och betraktade den nämnde lärjungen. som med svärd och sköld tappert höll stånd mot Lutorius. (Forte.)