Aftonbladet – 27 juni 1864, sida 2

trees banan AEÅ Nha Oh ate RASA RA RNRARA Ten RAN rn aTRråatn er nN Arn ATR An ATNNNRnNrA ATT rn RR ER rna RAA RR rna nätkastarens konst att insnärja sin motståndare hade blifvit uppdrifven till en sådan fulländning, att han nästan alltid blef segrare. Då den med svärdet beväpnade mannen en gång väl blifvit kullslagen och insnärjd i nätets maskor, fanns för honom icke vidare någon möjlighet att undkomma, och af nåot nyckfullt skäl var det högst sällan som folket gaf honom pardon då han blifvit besegrad. Stor vighet och snabbhet voro de egenskaper som hufvudsakligen erfordrades af nätkastaren; ty om han förfelade sitt kast, var han tvungen att fly undan sin motståndare medan han ordnade sitt nät till ett nytt angrepp, och om han upphanns, var hans öde afgjordt. Placidus besatt dessa egenskaper i mer än vanlig grad. Hans öga var mycket säkert och hans kast vanligen dödsbringande. Måhända låg det äfven någonting behagligt för hans grymma, blodtörstiga natur att se en motståndare hbjelplöst vrida sig i sanden, Det var honom en verklig njutning att uppträda på arenan, med det dödsbrin ande nätet lagdt i omsorgsfulla festoner på sina axlar och med den långa treudden skälfvande i handen. Licinius föll lätt i snaran, i fall det verkligen var en sådan. ?Jag skulle kunna hålla hvad som helst på Esca mot en hvar, utom en inöfvad gladiator?, sade han; och jag tror att han skulle hålla äfven de bästa af dem stången, om han bara finge sig en månads öfning.? Således antager ni min utmaning!? utbrast Placidus med en studerad likgiltighet i sättet, genom hvilken dock en häftig ifver framlyste. Låt oss vid en ny flaska Falerner höra vilkoren?, anmärkte kejsaren. Jag vill inte ha några andra vapen än nätet och treudden?, sade Placidus. Esca, så var ju hans namn, må som vanligt vara beväpnad med svärd och hjelm.? Och sköld?, inföll Licinius, för gammal soldat för att äfven i ögonblickets hetta bortkesta en chauce. Placidus Tätsalles tveka.