Aftonbladet – 27 juni 1864, sida 2

i timtal på amfiteaterns bänkar, utsatt för hetta, trängsel och allt slags obehag och förde hellre sin mat med sig än utsatte sig för risken att förlora sin plats, och allt detta för att se inöfvade gladiatorer utgjuta hvarandras blod, vilda djur sönderslita utländska fångar lem för lem, och låtsade strider, som på intet sätt skilde sig från verk. liga, utom att de sårade icke skonades och att slagtandet derför blef mycket större i förhållande till de stridandes antal. Om en statsman önskade förvärfva sig popularitet, om en kejsare önskade utplåna en hel sida af laglösheter och brott, behöfde han endast skänka folket ett af dessa blodiga frispektakel — ju flera offer ju bättre — och de voro genast färdiga att gilla hvarje åtgärd och förlåta hvarje grymhet. Snart började åtskilliga vilda och djerfva andar att längta efter att deltaga i de lekar som de med så mycket nöje betraktade, och besoldade gladiatorer eller dömda slafvar blefvo numera icke de enda aktörerna i dessa hemska dramer. Riddare och patricier trädde in på arenan för att täfla om hopens pris och Roms ädlaste blod spilldes till plebejiska åskådares nöje, der de i allt sköns lugn sutto och mumsade på sina kakor och korfvar och med stilla förnöjsamhet åskådade Corneliers och Gracchers dödskamp. I likhet med många af den tidens fashionabla unga män pikerade sig Julius Placidus af sin skicklighet i de vådliga öfningarne på cirkus. an hade flera gånger uppträdt för den romerska allmänheten, beväpnad med alla en gladiators vanliga vapen; men det hvaruti han ansåg sig vara mest fulländad var öfningen med nätet och treudden. Striden mellan retiarius och secutor var alltid ett af folkets favoritmöjen. Den förre har ett stort kastnät på sina axlar och ett treuddigt spjut i sin hand; i öfrigt var han helt ock hället obeväpnad både för anfall och försvar. Den sednare, beväpnad med ett kort svärd, hjelm och aflång sköld, tyckte vid första påseendet hafva ett betydligt öfvertag öfver sin motståndare; men