Aftonbladet – 25 juni 1864, sida 2

icke på honom utöfva någon upplifvande verkan. Han var tyst, tankspridd och efter allt utseende endast mån om att dölja sin svullna kind för sin omgifnings uppmärksamhet. Han hade aldrig blifvit slagen på ondo, aldrig förr stått ansigte mot ansigte mot en man, och detta hade stäckt hans mod. Den slappe, egoistiske vällustingen kunde hvarken glömma eller besegra sina känslor af blandad vrede, räddsla och blygsel. Montanus vände sig om och tömde en bräddfull bägare för hans välgång. ?Du är fasligt sur och trumpen i dag, min kära Spado?, sade senatorn. ?Du hvarken dricker eller talar. Har väl det röda falernervinet förlorat sin doft? Har någon Canidia förtrollat dig med sitt onda öga? Du brukar ju annars vara en så munter sällskapsbroder — törstig som en kamel i Libyska öknen, och omättlig som sanden på hvilken han vandrar, och nu är ditt öga matt och dunkelt, din min dyster och nedslagen, och din bägare står orörd, ehuru den är full ända till brädden. Vid Baechus lans, detta är åtminstone inte drufvans fel!? och Montanus tömde sin egen pokal med minen hos en man, som fullkomligt förmår uppskatta den drufva han prisade. Vitellius såg upp för ett ögonblick, väckt af det angenäma ämnet. . Det är inte något fel med vinet, sade Cesar. Fyll på!? Den kejserliga vinken efterkoms genast, och Spado satte med ett tvunget leende sin bägare till munnen och tömde den till sista droppen. Härunder blef hans vanställda utseende synbart föralla; och gästerna, som ou hade hunnit till det stadium då upprikligheten intager höflighetens plats, började helt ogeneradt göra sina anmärkningar. Du har målat allt för tjockt?, sade en af de frigifna, hänsyftande på tidens qvinliga seder, hvilken det manliga könet icke plygdes att efterapa. Du har tagit af degen och skinnet på n gång?, fortfor den andra, hvars fru hade för vana att dagligen hölja hela ansigtet