Aftonbladet – 23 juni 1864, sida 3

j var för ögonblickel sysselsatt att äta med ett svins häftiga, glufsande snålhet; och han stödde sin obäkliga kropp, klädd i en lös, hvit drägt, på en slapp och lunsig arm, medan han med den andra ipg för sig al bittra salader, sultad sill, inlagd ansjovis och amira gommen retande medel, som vid börj n af ett romerskt kalas användes till att väcka den hunger som den öfriga måltiden skulle tillfredsställa. Allt emellanåt vandrade hans blickar öfver salen med desg glänsande marmorpelare, dess purpurgardiner, dess med frukter och blommor krönta vaser, dess sidubord, glänsande at pokaler, flaskor och fat af blixtrande guld; men den oroliga blicken vände suart åter tillbaka till bordet för att ännu en gång njuta af den tillfredsställelse som låg i hans tavoritsysselsättning. Närmast kejsaren låg Paris, den intagande pantomimern, hvars qvinliga anlete redan blossade af vin, och som vände sina mörka, leende ögon från den ena till den andra af gästerna med deu godlynta oförsynthet som alstras af ett börjande rus, Den unga akt rens drägt var i högsta grad extravaggat, och han bar ett halsband af verlor, en jsarinnas gålva, för hvilken han skulle kunnat köpa sig en provins. Han talade med flödande ordsvall till sin granne, en fet man med grofva anletsdrag, som då och då svarade honom med en bifallande orymtalag, men i hvars tindrande vgvn furade en verld af qvickhet och sarkasm, och från hvars tjocka, sinnliga läppar. som symes ännu mera lörstorade af ÖgOnblickets sysselsättning, alltemelanåt föll nåSot bitaude skämt, som den följande daZen — osvikligen upprepades vid hvurje qvällsbord i kom. Montanus var en skickig statsman och en öfvad diplomat, hvars sällskop eftersöktes vid hofvet och hvars åsigter vägde tungt i senutens råd den gamle vällustingea bade lö att det under kejsardömet icke fonns någon säkerhet för dem som spelade en frumstå ende roll i rådet, och ett en säker utmä