Aftonbladet – 22 juni 1864, sida 2

hjerta klappade väldsamt, och den röda kinden blef åter blek, då hon med ad likgiltighet svarade: Ja, kanske att det vore det, bara jag de till någon. Du kärmmer ju hans tjensttolk, Myrrhina? Kan jag med trygghet anförtro mig åt någon af dem?? De der barbaurerne äro vauligen trogna och pålitliga?, anmärkte kammarjungtrun med den mest oskyldiga min. Jug vetatt Licinius har en britisk slaf, till hvilken han hyser stort förtroende. Ni har redan sjelt stt honom.? Har jag det? svarade Valeria, i det hon satte sig i en mera beqväm ställning. Jug undrar om jag skulle känna igen honom? Hur ser han ut?? Blodet hade ännu en gång uppstigit till hennes panna, under det långa häret. Myrrhina, som stod bakom henne, såg huru sjellva hennes hals färgades at en hög rodnad. Hon var endast en slafvinna och en kammarjungfru, men hon var äfven en qvinna, och hon kunde icke motstå frestelsen; hon svarade derföre helt näbbigt: Han är en stor, lång yngling med tafatt utseende och ljust, lockigt här Utan tvil: vel är han enfaldig och sannolikt lika pålitlig som han är tränghufvad.? Det är farligt att skämta med en tigrinna så framt man icke är på andra sidan gallret. Valeria gjorde en häftig, otålig rörelse som varnade den talande att hon redan hade gått för långt. Den unga kammarsnärtan förstod emellertid att på ett förträffligt sätt reda sig ur klämman. ?Jag skulle kunna föra honom hit inom sex timmar?, sade hon med en mycket allvaream min. Hennes herrskarinna log helt vänligt. ?Mot aftonen, kära Myrrhinu?, sade hon. Jag