Aftonbladet – 21 juni 1864, sida 2

ungefär som en död ledamot af franska akademien alltid eger alla möjliga meriter. Man vill ej begripa, att frågan är om att nastigt lösa ett blodigt problem, enär af Polens seger eller nederlag beror den europeiska frihetens nederlag eller seger. Uppresningen fortfar ännu alljemt; men de mest högsinta sträfvanden förbli fruktlösa emot de ofaniliga massor afryska trupper, som oupphörligt förnyas, och Frankrike utsträcker icke sitt skyddande svärd öfver denna lilla hjelteskara! Detta Frankrike, regeradt afsamma stora statsman, som gjorde kriget på Krim för en kyrknyckel, det italienska för en id, det syriska för en tro; expeditionen till Kina för menskligheten, den till Cochinchina för civilisationens skull, och den till Mexiko af nyfikenhet. Men nej, jag kan ännu ej tro det. Kejsar Napoleon har velat på en europeisk kongress lägga grunden till en europeisk rätt i stället för de brutna, förnekade, förhånade traktaternas döda bokstat — man har vägrat. Vi böra alltså hoppas på något annat kraftigare medel, som kan väcka Europa ur dess politiska dvala, vid ans blicken af dessa slagtarhus för menniskör, som uppresas midt 1 det civiliserade Europa, och hvilka erinra om Frankrikes revolutionära skräckregering under dess paro ner af raseri vid fiendens infall, men hvilka nu i Polen upprepas med kallt blod, långsamt och konstmessigt. Man sysselsätter sig här mycket med påfvens sjukdom. Italienska regeringen har redan låtit utforska franska regeringens system med afseende på den mer eller mindre aflägsna eventualiteten af påfvens död. Herr Menebrea var ganska naturligt utsedd till denna ömtåliga beskickning, icke allenast på grund af sin personliga förtjenst, utan ock emedan han genom sin förra politiska bana står lika nära påfvens vänner som den italienska enhetens anhängare.?