Aftonbladet – 18 juni 1864, sida 2

ena förevändningen efter den andra, för alt! utbyta nya kärleksord och nyasmekningar. Och då de slutligen gingo hvar sin väg; huru ofta vände sig icke Licinius om, för att se efter den flyende gestalten som förde med sig allt hans hopp och hans hela lycka! Föga anade han då när och hvar han skulle återse Guenebra. Tio år gingo långsamt förbi. Befälhafvaren för en legion var nu chef för en armå. Licinius hade tjenat Rom i Gallien, Spanien och Syrien. Man påstod att hans lif skyddades af en förtrollning; på samma gång som hans råd andades den skicklige härförarens omtänksamhet, varsamhet och tålamod, var nemligen hans personliga uppförande utmärkt för en fullkomlig likgiltighet för faran, hvilken äfven hos den simpla soldaten skulle förefallit såsom dumdristighet. Man märkte äfven att en djup och outplånlig melankoli hade gripit den förr så glade och liflige patriciern. Endast 1 farans ögonblick tycktes han klarna upp till sitt eget fordna jag. Annars var han tyst, nedslagen, tankspridd; men aldrig butter och tvär, ty hans ömma hjerta var öppet för andras sorger, och soldaterna visste att deras general var allas deras vän som voro betryckta och lidande. De talade ofta om honom vid sina vakteldar, och undrade huru det kom sig att en person, som var så flink och rask på slagfältet kunde vara så trög vid vinbägaren; huru han, som under en storm af kastspjut kunde stanna för att fylla sin hjelm ur den förbiilande strömmen samt dricka ur den med ett skämt och ett leende å läpparne, kunde. vara 6å tafatt i verkigt dryckjom och visa så ringa böjelse för dessa materiella njutningar, hvilka de betraktade såsom lifvets herrligaste fröjder. (Forts. följer.)