Aftonbladet – 18 juni 1864, sida 2

kärlek. Den britiska mön var icke lätt att vinna; många tårar hade hon gjutit i hem lighet och länge med förtviflans styrka kämpat mot sitt eget hjerta; men då det slutigen besegrade henne, fu hon det så som sådana qvinnor göra, fullt och obetingadt. Hon skulle ha lefvat för honom, dött för honom, följt honom till verldens ända. Och Licinius dyrkade henne såsom en man dyrkar den enda qvinna som utgör hans lifs väl eller ve. De flesta män hafva en eller annan gång erfarit denna dårskap, denna förbländning, detta vanvett, kalla det hvad ni vill. De glömma den icke gerna. Kanske att den knopp, hvars sprickning de väntade, aldrig slagit i blomma, åtminstone för dem. Masken har måhända förstört den, eller den kalla vinden fällt den till marken, eller har en annan hand fört bort henne i triumf till att glädja en annans bröst; men det finnes någonting i de första vårdagarne som ännu påminner dem om den ljufva blomman, och de vandra nedslagna omkring i jordens fagraste rosengårdar, emedan minnet af henne aldrig förbleknat, och det är mörkt och tomt der Hon icke är. Licinius håller den britiska flickan sluten till sitt bröst, och de samtala om sin lycka och lägga planer för framtiden — planer, i hvilka en hvar af dem är allt för den andra, och drömma icke om att då dagen är rgången ingen morgondag mera skall finnas till för dem. Qvinnan har emellanåt midt uti sin lyckas fullhet likasom en hemlig aning om den kommande stormen; men mannen är full af hopp, jublande, befallande, lekfull i sin ömhet, berusad af sin egen öfversvallande kärlek. De skildes denna morgon från hvarandra med mera motvilja än någonsin. De dröjde det längsta qvar vid eken, finnande den