Aftonbladet – 16 juni 1864, sida 3

börjat mit Gruss der Kanonen; sedan stadens styrelse och embetsmän (die Behörden) och öf. riga Jugendfreunde. kadetterna (Kantons-skolans Vrjungar) och lärjungarne i alla andra skolor (Kleinkinder-sehulen, Elementar-schulen. Töch ter-institut, Taubstummen-anstalt) på uppgifna ställen samlats, hade kl. 8 under klockringning procession skett til kyrkan, hvarest efter afsjungandet af en hymn af Beethoven och en aria af Haydn en prest hållit ett festtal. och sed en hymn (die Sehweizer-heimath) blifvit sjungen. åter ett tal hållits, denna gång af en bland Kantons-skolans elever; kl. 12 hade en festbankett, för hvilken die Behörden stodo i spetsen, ats på Schantzmättli (en trädgårdsanläggning i ett raseradt fästningsverk, beläget i stadens kant och med utsigt öfver kantonens derintill stötande exercisplats). Till Schantzmättli skulle nu äfven de hopar af manlig och qvinlig skolungdom, som jag såg uppställas, aftåga, för att äfven få sin del af festbanketten och derefter deltaga i eller åskåda den uppvisning afungdomens skicklighet i vapenkonst, som på eftermiddagen skulle ega rum, samt till slut förlusta ig på festbalen, arrangerad på nämnde ställe under bar himmel, med hvilken högtidligheterna skulle afslutas. — Nämnde uppvisning. som jag således fick tillfälle att åskåda, var för mig någonting lika intressant som öfverraskande. Den utgjorde nemligen en liten simulacre, i hvilken både befäl och manskap, ja äfven musikkårer, på båda sidor endast bestodo af 10—20-årig skolungdom, till antalet mellan 3 och 400. På båda sidor fanns både infanteri och artilleri, som utförde sina manövrer med en säkerhet. raskhet och ordning, som sannerligen var förvånande. Såsom alldeles oinvigd i krigskonsten, fattade jag icke alltid ändamålet med de rörelser, som af ena och andra parten eller delar deraf under stridens gång gjordes, hvilket här hvar och en tycktes förstå, men en bredvid mig stående person, ritläraren i någon af stadens skolor, hade den godheten meddela mig nödiga upplysningar och tillika sma egna motiverade omdömen om den större eller mindre skicklighet, de unga fältherrarne ådagalade. Utan fruktan att hafva misstagit mig kan jag derföre om stridens förlopp meddela följande: Första timman. hvarunder kanoner ständigt dundrade och gevärssaltvor smattrade, var seger oviss, men nu förlorade ena parten genom ett af ett fiendtligt regemente utfördt vågstycke ett par kanoner och måste snart derefter börja retirera. En del tog sin tillflykt till ett par vid sidan af bataljfältet liggande hus och sökte genom häftigt skjutande från fönstren afhålla den påträngande fienden, men maste vid det fiendtliga artilleriets annalkande vika derifrån. Reträtten fortsattes alltså, men i god ordning och under ständig strid. Först vid uppgången till Schantzmättli upphörde denna belt och hållet, och — hvad som föreföll mig som det märkvärdigaste af allt — den upphörde utan att någon annan den minsta skada eller olycka inträffat. än den, som förmodligen hörde till saken, nemligen att ett par på fältet uppförda kojor under striden blefvo skjutna i brand och sålunda, väckande tanken på bri nande byar, förhöjde effekten af det hela. segrare och besegrade, de förra under jubel och klingande spel, mryckte på festplatsen, mot:os0s de af en bland deltagarne i banketten med en dundrande toast för Aaraus ungdom, föröfrigt handlande om fosterlandskärleken och hjeltemolet hos schweizarn i allmänhet och Aargauern ynnerhet. Detta thema hade jag tillfälle höra arieradt i tal både förut och efteråt. Största nöjet dervid var att se den entusiasm, hvarmed lessa tal af hög och låg, gammal och ung mot:ogos. De unga kadetterna afhörde dem med: strålande ögon och lågande kinder. hvar och en. nbarligen lyftad och stolt af medvetandet att. ven han hade en arm, med hvilken något kunle uträttas att försvara die liebe Schweizerreimath. — Jag kunde ej nog betrakta denna. mgdom, isy ringarne, som alla ade ett så friskt och starkt utseende, voro så a och lifliga och likväl i allt iakttogo den ta ordning. All barnslighet och pojkaktig ;sterhet var åtminstone för dagen aflagd, och le lekte män, dock utan att synas tvungna eller vesvärade i denna roll.