Aftonbladet – 16 juni 1864, sida 2

hade anden gått hem till Gud, som skapat den, till den a andra verld, om hvilken du icke ens hört talas, men till hvilken du dock en dag skall komma, för att stanna der för evigt. Förstår du mig? Icke för århundraden, utan för evigt — utan något slut! sHvar är denna verld? frågade Esca, hvilken till en början icke rätt kunde fatta tanken på en andlig tillvaro, som dock medfödd hos hvarje tänkande vare r den här ce ler der? Nedan eller ofvan? I stjernorna eller i elementerna? Jag känner den verld i hvilken jag lefver; jag kan se den, höra den, känna den: men denna andra verid: kvar är den? Hvar den är?s ssarade Calchas. Den är der, hvarest ditt hjertas käraste önskningar, din själs ädlaste tankar äro. Hvar ir din kärlek, dina förhoppningar och framförallt dina minnen? Hvar är hela den bättre delen af din natur, dina samvetsagg öfver det onda, dina sträfvanden efter det goda. dina. grubblerier ötver det tillkominande, din öfvertygelse om det förflutnas verklighet? Der dessa äro, der är äfven denna andra verld. Du kan inte se den, du kan inte höra den, och likväl vet du att den måste finnas. År väl någon menniskaus lycka fullkomlig? Är väl nagon menniskas olycka, då den drabbar henne, så öiverväldigande som den på afstånd syntes? Och hvarför är den inte det? J , derför att någonting säger henne att det närvarande liivet endast ör ett litet segment i den fullständiga cirkeln rf s tillvar . Du kan inte gerna så låvg tid he stals ; Rom. utan utt veta att cirkeln är evighetens syebol.s Esca grubblade en stuud för sig sjelf. Det finnes ölverty 2lser, som menniskorus omedvetet ega och vid hvilka de äro så vana, att deras uppmärksamhet endast utifrån kan ledas derpå, alldeles så som de bära sin hud och khappast veta det förrän den blilvit skadad genom sjukdom eller ytire våld. Slutliged såg hån upp med ett klarpende aulete och utropade: