Aftonbladet – 15 juni 1864, sida 3

general Sherman hade WUllbakasiagyw rebellerna. Enligt underrättelser från San Luis de Potosi skola vid yttersta gränsen af Mexiko en mängd frivilliga nordamerikanare hafva samlat sig i afsigt att förena sig med Juarez trupper. Antalet af dessa frivilliga uppgick till ungefär 10,000 man. Ett besök i Alhambra. Af I H. OC. ANDERSEN. i Ändtligen uppnådde vi Granadas förstad. Vägen derigenom tycktes aldrig vilja taga slut. Vi foro utför långa gator, längs med gamla trädgårdsmurar och höllo slutligen vid stadsporten. Men här var ej lätt att slippa in för trängsel och bråk. Tungt laslade mulåsnor ville in, vagnar, förspända med oxar, skulle ut; slutligen hamnade vi dock på alamedan framför diligenskontoret, der en landsman kom och förde oss tll ett godt hotell några steg derifrån. Vi fingo två ljusa, trefliga rum med utsigt till promenaden och med Sierra Nevadas snöbeäckta höjder midt framför oss. Under våra fönster hvimlade det af åkande och gående; kyrkoklockorna ringde, vi hörde sång och jubel. Här tycktes oss gladt och lustigt att vara! Man visade mig på bergshöjderna strax ofvanför staden en gammal mur med ett rödaktigt, fyrkantigt torn, som ej erbjöd någonting synnerligt anmärkningsvärdt. Det var Alhambra, det mångbesjungna, förtrollande Alhambra, målet för vår resa. Vackrare och mera lofvande visade sig deruppe en villa med hvita murar, en rik privatmans boning. Alltskulle vi se, men i dag blott det närmaste i qvarteret der vi bodde. Hela staden var i den lifligaste uppståndelse: drottningen med sin gemål, sina barn och en talrik svit skulle om tre dagar anlända. Det var första gången sedan Isabella Catholicas tid som Granada skulle få se sin drottning. Ut emot alamedan, framför hufvudgatan. var af trä och papp uppförd en marmorerad triumfbåge, med statyer al gips och läder. Mellan alamedans träd hängde man guirlander af brokiga papperslyktor, och öfver den breda gatan, som förer till det palats der drottningen skulle bo, spändes från hus till hus i den öfversta våningen tåg vid tåg, som skulle behängas med lyktor i otalighet, ett i alla färger skimrande tak högt öfver menniskohvimlet. Strax bredvid i det mohriska qvarteret, der butiker och I stenläggning ännu bibehålla sitt gamla skick, sträcker sig en sednare anlagd, läng och smal gata, bebodd af handlande; här hängde från alla fönster långa blåa och röda flordraperier, samma sceneri som till en slöj-dans på teatern. Midt i denna lätta, luftiga prakt voro anbragta stora glaskronor, fullsatta med ljus: hela gatan skall, när de tändas, stråla som en lång skimrande baisal. Strax bredvid den guldförande Darro, hvilken i sitt uttorkade skick för ögonblieket såg ut som en rännil, låg en gammal byggnad i mohrisk stil. Genom den hästskoformiga porten kom man in på en stor gräsbevuxen gård; en kraftig vattenstråle plaskade i den spruckna stenbassinen midt på gården, som öfverskuggades af ett enda gantiskt vinträd, hvilket utbredde sina tjocka grenar öfver hela den rymliga gårdsplanen. Två åsnor och ett halft tjog mulor stodo derinne och nafisade af gräset, gamla sadlar och seltyg lågo kringkastade härs och tvärs, och hela omgifningen skulle passat alldeles förträffligt till scen för Don Quixotes invigning till riddare i värdshuset, som man tog för ett slott. Enung flicka i röd kjol och hvita lintygsärmar — Lindaraja kan ej gerna ha selt täckare ut — satt på stenhällen och tvättade ansigte och skuldror; hon var i ständ att med sina svarta ögon tända eld på en menniska, om man endast var en menniska. En vacker ung spanska på en mohrisk gård, ja, det var nog att tänka på för en hel dag; men man fick ej tid dertill; den ena vackra synen undanträngde den andra. Här var så mycket nytt att se; sjelfva förstugorna i hvarlenda litet hus tilldrogo sig uppmärksamheten. Golfvet har der öfverallt en sirlig stenläggning i kaleidoskopets alla vexlande mönster, eller föreställande en vas, en stor blomma eller en fläkt örn. Hvad jag dock mest längtade att se var Alhambra. Följande morgon gick jag med min reskamrat ditupp. Från Darros uttorkade flodbädd stiger gatan brant upp mot Alhambras yttermur. Eu gammal port, med Carl V:s vapen inhugget I stenen, leder ut till en tredubbel poppel-all6, samma väg der mohrer-kungarue, der Zegricrna och Abencerragerna redo med svajande fanor och smattrande trumpeter; nu höll man på att upphänga brokiga papperslyktor, som skulle gifva en österländsk belysning ät den mörka, långa alleen, när drottningen besökte Alhambra. Till venster i alleen kommer man på en kortare, men brantare väg dit upp. Vattnet sorlade muntert genom det frodiga set och bildade här och der små kaskucer: smärta cypresser och höga popplar reste sig i den blå luften utanför Alhambras gamla röda murar. Vid en stor, konstrikt uthuggen marmorbrunn kröker sig vägen och . man befinner sig ien lång poppel-allå framI. för. Domare-porten, öfver hvars hästskoformiga båge ses uthuggen en öppen hand !: med utsträckt finger och innanför, på den motsatta sidan, en nyckel. Byggmästarens ord om dessa två hierogyfer äro bekanta: Alhambras murar skola stå ända till dess handen griver om nyckeln.? Två soldater stå på post i porten. och genom denna kommer man uppför en sluttning mellan gamla murar ut på en vidsträckt terrass, som åt alla sidor erbjuder en herrlig utsigt öfver en del af staden och vegan. Vi ställa oss emellan de två djupa brunnärne deruppe och vända ryggen mot ruiver af merar och torn, som omsluta vinoch trädgärdar: midt framfö: oss ha vi då hela Alhambra-höjden. Mohrerna läto gräfsa dessa brunn det klaraste iskalla vatten upphemtas här från ett svindlande djup: i a Lv Pp