Aftonbladet – 13 juni 1864, sida 3

hufvudsakligen fordrade naturlig fysisk kraft och långsträckta lemmar. I springande, hoppving och brottning var Esca honom mer än jemngod. Uti alt kasta trissa och fäk med träsvärd hade gladiatorn deremot vervigt genom sin ständiga öfning, och då han kring sina handleder och händer fästade läderhandsken eller den s. k. cestus, afsedd att gilva mera kraft åt slagen, samt föreslog en liten knytnäfvestrid för att värdigt afsluta dagen, hyste han icke det ringaste tvifvelsmål alt ju han genom sin skickligket och erfarenhet skulle förvärfva sig en lält seger. Utgången motsvarade emellertid för ingen del hans väntan. Hans motståndare var af naturen synnerligt lämpad för en sådan strid: hans långsträckta lemmar, hans snabba öga, hand och fot, hans ungdomliga muskelspänstighet och aldrig svikande andedrägt gjorde honom till en oöfvervinnerlig kämpe, och det var med en viss förtrytsamhet som Hirpinus måste erkänna det för sig sjelf. Efter den första dusten hade han redan öfvertygat sig att han hade underskattat sin motständares styrka. Innan den andra ännu var till hälften utkämpad, hade han uttömt alla sin konsts resurser utan att vinna det ringaste öfvertag öfver sin motkämpe; och vid slutet af den tredje kastade han bort sin cestus med en väl spelad förargelse öfver hettan, och föreslog tömmandet af en ny vinsäck innan de skildes, för yrkets framgång och en snar anställning lör gladiatorerna vid de instundande fäktarspelen. Förena dig med oss, karl!? sade Hirpinus, i det han något nedstämde den beskyddande ton han förut hade antagit. Du är född till föktare, Hippias skulle inom en vecka lära dig att bälla stånd mot Roms bästa kämpar. Jag skulle sfåf sa för din